En vänsterliberal vokabulär

Såhär i folkpartistiska kristider, är det nu vänsterns tur att formulera en liberal agenda? Denna text, saxad ur antologin Vägval Vänster, föreslår alternativa tolkningar på de svenska liberalernas stridsrop – internationalism, frihet, demokrati och marknadsekonomi.

Inledning: Sveriges Konservativa ”liberaler”

1984 gav den nyliberala tankesmedjan Timbro ut den svenska översättningen av Isaiah Berlins Four Essays on Liberty. Givet tillståndet inom den svenska liberalismen kan man undra om någon av de svenska ”liberalerna” verkligen läst boken. Svenska ”liberaler” låter gärna påskina att de går i Berlins (och andra klassiska liberalers) fotspår. Icke desto mindre verkar de för en praktisk politik som uttryckligen förkastas i exempelvis Four Essays. Detta är ett av flera exempel på att den anglo-amerikanska liberala tanketradition där Berlin (men även John Dewey och på senare tid Richard Rorty) varit inflytelserik aldrig nått den svenska liberala rörelsen. Trots sin påstådda internationalism föredrar de svenska liberalerna sina inhemska husgudar – Ahlmark, Chydenius, Tingsten.

Denna frikoppling från omvärlden har gjort att de svenska liberalerna har kunnat bli alltmer Konservativa och ändå lyckas behålla sin liberala etikett. I Sverige domineras det liberala partiet, den liberala ledarsidan och den liberala tankesmedjan av röster som i USA och Storbritannien knappast skulle kallas liberala. Will Hutton, brittisk ekonom och före detta redaktör för vänsterliberala The Observer, skriver: ”I USA är liberalism den trosuppfattning som förespråkar en genomtänkt och allmän infrastruktur för rättvisa, baserad på komplexa avvägningar mellan frihet, solidaritet och jämlikhet.” Herrarna på den svenska liberala täppan företräder snarare det ”individualistiska frimarknadstänkande” som Hutton placerar in under Konservatism. Detta illustreras av att de stora ”liberala” svenska tänkarna refererar nästan uteslutande till tankesmedjor och publikationer som utomlands kallas Konservativa.

Inte heller de nu marginaliserade ”socialliberalerna” och ”frisinnade” krafterna kan likställas med de anglo-amerikanska liberalerna. Den frisinnade är en universalist vars politik grundas på en judisk-kristen humanistisk tro. Den amerikanska liberalen är ofta en pluralist och kulturradikal. Detta gäller inte minst under senare år – dels eftersom så kallade ”kulturkrig” mot värdekonservativa blivit mer framträdande i både USA och EU, dels eftersom upplysningskritiska och ”postmoderna” tankar fått allt större acceptans inom den liberala idédebatten.

Återigen är Sverige och svenska liberaler undantagna från den process som fått utländska liberaler att komma ut som kulturradikaler och pluralister. Svenska liberaler är inte nämnvärt engagerade i något kulturkrig. Vidare är svenska liberaler alltjämt troende modernister, och därför skeptiska inför en problematisering av begrepp som vetenskap, framsteg och förnuft. Kulturradikalism och upplysningskritik finns istället representerad inom vissa (dock partilösa) delar av den svenska vänstern.

I bästa fall är de svenska Konservativa ”liberalernas” kidnappning av begreppet liberalism ett harmlöst fall av ignorans och inskränkthet – i värsta fall är den farlig. I en tid då människor med maktambitioner enkelt kan piska upp stämningar av ”fruktan, hat, dyrkan och orgiastisk triumf” är den liberala rösten oundgänglig. ”Liberalerna” inom den svenska borgerligheten har visat sig oförmögna att stå för en liberal position – nu måste frihetligt sinnade krafter inom vänstern börja formulera en sådan.

Som jag hävdat tidigare skulle liberala tankar även göra mycket gott för den svenska vänstern. En vänsterliberal rörelse skulle kunna bli en ”motvikt till en klasscentrerad vänster” (för vilken arbetaren är det enda offret, och kapitalet är den enda förövaren), ”en internationalistisk vänsterröst med en uttalat federalistisk EU-vision, och en radikal förespråkare för en ny social ekonomi”.

Men för att uppnå detta krävs det en ny liberal vokabulär, hämtad från den anglo-amerikanska liberala tradition som jag nämnt ovan. Denna vokabulär innehåller koncept som pluralism, liberal ironi och kulturradikalism. I det följande ska jag låta dessa illustreras i en omtolkning av de värden som svenska liberaler säger sig kämpa för – internationalism, frihet och demokrati, samt marknadsekonomi.

Internationalism från en liberal ironikers perspektiv

Berlins Fyra essäer om frihet avslutas med ett citat från Joseph Schumpeter: ”Att inse den relativa giltigheten hos ens egna övertygelser och ändå orubbligt stå för dem, är det som särskiljer en civiliserad människa från en barbar.” Berlin fortsätter: ”Att kräva mer än detta är kanske ett djupt och obotligt metafysiskt behov, men att låta det bestämma ens handlande i praktiken är ett symptom på en lika djup, och farligare, moralisk och politisk omognad.” Med detta menar Berlin att tron på slutgiltiga politiska lösningar – och driften att pådyvla dessa lösningar på andra – är farlig. Detta eftersom ”om någon verkligen tror att en sådan lösning är möjlig, så är knappast något pris för högt för att uppnå denna lösning”.

Lenin, Trotsky, Mao, och Pol Pot leddes av en sådan blind tro: ”Eftersom jag känner till den enda vägen till lösningar på samhällets problem… och eftersom du inte vet vad jag vet, skall du inte få friheten att välja själv hur problem skall lösas. Du må säga att en viss politik gör dig lyckligare, eller friare… men jag vet att du har fel. Jag vet vad du behöver, vad alla människor behöver, och om okunskap eller illvilja skapar motstånd, måste detta brytas och hundratusentals människor kanske måste dö för att miljoner människor skall bli lyckliga för all tid”. Samtidigt ser vi idag politiska ledare i väst som resonerar på samma sätt – se på de pågående korstågen i Mellanöstern, eller på de sätt med vilka den rika världen försöker bygga demokrati och utveckling i syd.

Berlin var värdepluralist – han trodde inte på allmängiltiga och slutgiltiga svar på frågor som rör moral, politik eller värderingar. Han trodde även att människors värderingar inte nödvändigtvis måste konvergera, och såg därför nödvändigheten i att skapa ett tolerant samhälle där olika värderingar och olika lösningar kan samexistera på ett fredligt vis. Denna upplysningskritiska ”modus vivendi”-liberalism kan kontrasteras mot den upplysningsbaserade liberalism som tror på en universell konvergens kring vissa värden och vissa statsbildningar – de värderingar och statsbildningar som vuxit fram i västerländska liberala demokratier.

Som redan nämnts är den svenska liberala traditionen fast grundad i upplysningstänkande och universalism. Att tala om ”den relativa giltigheten” av personliga övertygelser, och att påstå att fredlig samexistens är det enda vi liberaler kan sikta in oss på, är att underminera de svenska liberalernas tro – vare sig den grundas på Immanuel Kant eller Jesus. Därför var det liberalerna som ville sända svenska trupper till Irak – hundratusentals människor var tvungna att dö för det ideal som de tror ska göra miljoner människor lyckliga, någon gång i framtiden.

Den pluralism jag förespråkar får dock inte utmynna i likgiltighet eller uppgivenhet. Richard Rortys ”liberala ironiker” är därför en bra förebild för vänsterliberaler. Att vara ironiker är att, som Berlin förespråkade, inse att ens egna övertygelser inte är slutgiltiga och universella. Att vara liberal är att se ”grymhet som det värsta vi kan göra oss skyldiga till”. För den liberala ironikern är därför frågan ”håller du för sant det som vi håller för sant?” mindre intressant än frågan ”lider du?”. (För mer om Rorty och pragmatistisk liberalism, se denna text i senaste numret av Fronesis.) Den vänsterliberala agendan måste därför inbegripa ett aktivt främjande av både demokrati och ekonomisk utveckling runt om i världen. Denna internationalistiska kamp måste dock föras med andra medel än de som den svenska bombhögern och Timbro förespråkar.

Vid detta laget borde även de svenska liberalerna tvivla på Irak-modellen som ett sätt att främja demokrati. Istället framstår Ukraina som det exempel vi måste lära oss av. Protesterna på Självständighetens Torg i Kiev, november 2004, var resultatet av flera års demokratibistånd, riktat inte minst till civilsamhällesorganisationer. Det danska vänsterliberala partiet Radikale Venstre är ett bra exempel på hur man kan försöka sprida demokrati utan bomber: Förutom att nå enprocentsmålet för bistånd vill man även avsätta ytterligare 0,5 procent av BNP till riktat demokratibistånd.

Vidare vill Radikale Venstre stärka EU:s möjligheter att (som i Ukraina) driva demokratisk utveckling genom ”soft power” – inte minst i en tid av amerikansk unilateral ”hard power”. Få inom vänstern verkar ha lärt sig det som Javier Solana anser vara läxan från Irakkriget – att endast ett stärkt och enat EU kan skapa en värld baserad på ”effektiv multilateralism”. Notera exempelvis att en samordnad säkerhetspolitik skulle motverkat att ett fåtal europeiska statschefer, utan folkligt mandat, legitimerade USAs attack på Irak.

Främjandet av ekonomisk utveckling måste för en pluralistisk liberal bygga på erkännandet av olika utvecklingsvägar. Kreativa lösningar inom detta område kommer sannolikt inte i form av uppdateringar av Washingtonkonsensus, utan snarare från delar av den globala rättvise-rörelsen. Även här spelar EU en viktig roll. Enligt Slavoj Zizek måste vänstern fråga sig om den vill ”leva i en värld där det enda valet är mellan en amerikansk civilisation, och den framväxande kinesiska auktoritär-kapitalistiska civilisationen? Om svaret är nej så är Europa det enda alternativet. Den tredje världen kan inte skapa motstånd mot den amerikanska drömmens ideologi. I dagens värld är det bara Europa som kan göra det.”

Frihet och demokrati från en kulturradikals perspektiv

De liberaler som säger sig följa upplysningens ideal ser frihet som någonting som existerar i ett idealtillstånd, utanför samhället: ”Människan föds fri och överallt är hon i bojor”, som Rousseau skrev. John Dewey och de amerikanska pragmatisterna företrädde en annan syn på frihet. För dem existerade inte begreppet frihet utanför samhället. Frihet är en artificiell konstruktion, byggd av samhällsinstitutioner – i Naturtillståndet, om det nu fanns ett sådant, kan inget annat än ofrihet finnas. Frihet, för en vänsterliberal, handlar mindre om de tvång som staten utövar på ”den Naturligt fria individen”, och mer om individens livschanser inom ramen för givna samhällsinstitutioner.

Upplysningsliberaler definierar gärna frihet och rättvisa genom formella rättigheter. Samtidigt skapas våra friheter inte bara av lagar och regler, utan även av kulturella mönster – vanor, moraluppfattningar och fördomar. Dessa informella, socio-kulturella faktorer skapar högst påtagliga offer: Kvinnan med lägre lön än sin manliga kollega; killen med det utländska namnet som aldrig blir kallad till anställningsintervju; den våldtagna tjejen som misstänkliggörs i rätten.

Kulturradikaler har alltid hävdat att kulturella mönster – och därför även kulturella yttringar – är politiska. Detta gäller i synnerhet eftersom dessa mönster ofta materialiseras i samhällsapparaten: Berusningsvanor och fördomar om ”knarkare” materialiseras i en brist på behandlingsplatser för narkomaner; sexualmoral och fördomar om relationer som inte följer kärnfamiljsnormen materialiseras i familjepolitiken. Kring dessa och andra frågor rasar nu så kallade kulturkrig i exempelvis USA och Danmark. Kulturkriget rasar även inom EU, där kulturradikala liberaler ställer sig emot dem som vill göra unionen till en kristen klubb.

Samtidigt är kulturradikalismen en idé som växte fram under första hälften av 1900-talet. Då ville kulturradikalerna ersätta ”religionen, traditionen, naturen och familjen” med ”vetenskap, förnuft och rationalitet”. Under 1900-talets senare del har flera parallella utvecklingar inom samhällsvetenskaperna och kulturkritiken komplicerat detta projekt. Dels har vetenskapssociologer alltmer upplöst distinktionen mellan vetenskap och kulturell praktik, dels har en hel generation med poststrukturalister pekat på hur vetenskap, expertis och teknologier verkar som ett disciplinerande maktinstrument.

En av de viktigaste lärdomarna från 1900-talet är just att det finns en överhängande risk att vetenskapsmän, experter och ingenjörer ersätter gamla exkluderande och disciplinerande strukturer med nya exkluderande och disciplinerande strukturer: Medicinska experter har bestämt att födsel genom kejsarsnitt bör ha samma prioritet som skönhetsoperationer; ingenjörer designar produkter för en människonorm som inte har några rörelsehinder. Förment ”objektiva” experter har alltså fattat beslut som i högsta grad är politiska.

Att öppna upp detta expertsamhälle är ett liberalt projekt. I november 2003 (samtidigt som folkpartiet klubbade beslut om mer buggning och övervakning) samlades de brittiska Liberaldemokraterna för att diskutera demokratin. Ralf Dahrendorf varnade då för den smygande auktoritarism som breder ut sig då beslut som borde fattas av medborgare hamnar i händerna på experter. Vår generations kulturradikaler måste därför vara lika kritiska mot vetenskapsmän som mot präster.

Vad ska vi vänsterliberaler då hänga upp vår politik på, när vi inte kan lita på vare sig Gud eller vetenskapen? För John Dewey och de amerikanska pragmatisterna var svaret enkelt – demokratin. Men för dessa var inte demokrati en samling institutioner, utan ett offentligt samtal där så många som möjligt får vara med. Att främja deltagandet i demokratiska samtal – om kejsarsnitt, om byggnader osv. – och följa deras utfall är, i avsaknad av Gud och vetenskapen, allt vi kan göra.

Sett från detta perspektiv är yttrandefriheten till nytta för kollektivet (alltså inte bara individen), eftersom ju fler som deltar i det demokratiska samtalet, desto bättre blir dess utfall. Det demokratiska deltagandet är inte ett medel för att nå ett övergripande mål, definierat av någon Stor Tänkare som vet vad Folket vill ha – det demokratiska deltagandet är målet självt.

Demokratin förutsätter därför, för att kunna bära alla dessa samtal, en stark offentlig sfär. En sådan förutsätter ett friare och mer pluralistiskt medielandskap. Dessutom krävs ett gediget stöd till civilsamhälles- och kulturinstitutioner – företrädesvis i former som är mer frikopplade från arbetsmarknadens parter. En stark offentlig sfär innefattar även välfinansierade, oberoende universitet, som tar sin ”tredje uppgift” (deltagande i offentligt samtal) på allvar.

Nya styrformer för offentliga institutioner måste utformas, där externa intressenter får bättre insyn och mer att säga till om. Statlig drift är i sig ingen garant för upprätthållandet av en stark offentlighet. Dock måste vi – exempelvis inom vård, skola och omsorg – återupprätta allmänintresset som ideal. Delvis måste statusen för dessa yrken öka, men främst måste lärare och vårdanställda ges tillräckligt spelrum för att agera i allmänhetens tjänst. Dagens tilltagande disciplin, revision och centralstyrning underminerar den offentliga sfären. Istället måste vi nu börja experimentera med nya decentraliserade, allmänintresse-baserade organisationsformer.

Marknadsekonomin från en pluralists perspektiv

Som pluralist är det, som Joseph Heath och Andrew Potter skriver i The Rebel Sell, svårt att föredra ett centralplanerat ekonomiskt system framför en marknadsekonomi (ett ekonomiskt system där varor och tjänster produceras decentraliserat, av vem som vill, och där marknadsutbyte fungerar som koordineringsmekanism). Frågan är bara vad vi gör inom ramarna för detta system.

Svenska liberaler brukar tala om marknadsekonomin på samma sätt som Konservativa ekonomer beskriver den: Marknadsekonomin är framgångsrik eftersom den tillvaratar människans inneboende girighet, och därför är vinstintresset en nyckelfaktor i marknadsekonomin. Brittiske ekonomen John Kay föreslår att marknadens styrka istället kan förklaras genom att den ger rum för pluralism – att den uppmuntrar till en mångfald av flera olika sätt att lösa ett visst problem, eller möta ett visst behov. Girighet, vinstintresse och själviskhet är således inte någon nödvändig del av marknadsekonomin.

Marknadsekonomin måste således inte baseras på kortsiktigt vinstmaximerande företag – en sådan ekonomi kan lika gärna bestå av kooperativ, ideella föreningar eller stiftelser. De idag förhärskande aktiebolagen är bara en av flera olika former inom vilka produktion kan bedrivas. Att kortsiktigt vinstmaximerande företag nu dominerar ekonomin är dels ett utfall av historisk slump, dels ett utfall av att vissa idéer om ekonomi och samhälle vuxit sig starka under den moderna eran. Följaktligen är det inte omöjligt att omkonstruera marknadsekonomin.

Nyliberala ekonomer och marxister hävdar dock att så inte är fallet; dagens ekonomi har uppstått genom att historien följer vissa lagar. Nyliberaler menar att dagens företag är de som uppstått genom en evolutionär process, marxister menar att de är det nödvändiga utfallet av Kapitalismens järnlagar. Problemet är att det är just denna fatalism kring marknadsekonomins framtid – denna kanonisering av Marknadens och Kapitalismens essens – som stabiliserar status quo.

Om vi vill skapa en ekonomi med mindre lidande bör vi börja experimentera med de institutioner som finns inom ramen för marknadsekonomin. Vi måste lära oss av de praktiker – sociala företagare, civilsamhällesaktivister och anställda inom traditionella företag – som utvecklar nya ekonomiska former och inte bryr sig om att dessa inte passar in i den nyliberala eller marxistiska historiesynen.

Att experimentera med marknadsekonomin är ett liberalt projekt. Exempelvis var det de brittiska liberaldemokraterna som först föreslog att nya, icke-vinstutdelande företag ska ta över privatiserade offentliga tjänster. 1900-talets mest framstående experiment i ekonomin utarbetades av liberalen J.M. Keynes. Något som är mindre känt är att Keynes tankar även innefattade framväxten av räntefria företag. Detsamma gäller liberalen J.S. Mill, som (trots att han är mest känd för sina tankar om frihet) skissade på framväxten av en pluralistisk ekonomi, där vinstutdelande aktiebolag samexisterade med kooperativ. Det är nu dags att återigen – utan att låta essentialism och determinism hålla oss tillbaka – våga skissa på alternativa framtida marknadsekonomier.

Mot en vänsterliberal vokabulär

Detta var ett bidrag till en vänsterliberal vokabulär. Förhoppningsvis blir det fler sådana framöver – från D5, från VägValVänster och från alla andra som ännu inte kommit ut som vänsterliberaler.

//Karl Palmås

Intressant?
Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Annonser

21 kommentarer »

  1. […] Tillägg: Läs gärna Karl Palmås senaste inlägg på frihetligt forum, En vänsterliberal vokabulär. […]

  2. Marcus said

    Till att börja med så tycker jag det alltid är bra att problematisera dessa frågor, så det var trevlig läsning.

    ”1984 gav den nyliberala tankesmedjan Timbro ut den svenska översättningen av Isaiah Berlins Four Essays on Liberty. Givet tillståndet inom den svenska liberalismen kan man undra om någon av de svenska “liberalerna” verkligen läst boken.”

    Om man ska vara lite besserwissrig, så kanske man ska fråga författaren av denna essä samma sak, då mitt exemplar av Berlins bok inte getts ut av Timbro, men däremot av Ratio.

    http://www.ratio.se/pages/Book.aspx?id=63

    Jag hittar inte heller Berlins bok i Timbros bokhandel.. Men de tillhör väl kanske samma ”ondskans axelmakter”, och kan således klumpas ihop? 😉

    Sen verkar man göra en stor poäng av att ”liberal”, inte betyder samma sak i USA som här. Det medges kan skapa en viss begreppsförvirring. Men att det inte finns pluralister och internationalister bland de svenska ”timbro-liberalerna” håller jag inte med om. Den som påstår det kan inte läst mycket av Johan Norberg, som förmodligen är den mest kända liberala debattören och författaren från Sverige (jo jag vet att han inte jobbar åt Timbro längre, men de ger ju ut hans böcker än så länge).

  3. Charlotte said

    Jag kan bara säga att jag tycker detta är en väldigt spännande & bra text, ett fruktbart tankesätt som söker kombinera socialt ansvarstagande och omsorgstänkande med kreativitet, pluralism. Hoppas & tror att den här typen av tänkande kan finna en jordmån att växa i.

  4. Kalle P said

    Charlotte,
    kul att du gillar texten – förhoppningsvis får vi fler av dessa liberaler även i Sverige. Det blir ju alltmer uppenbart att svenska ”liberaler” skiljer sig en hel del från det som är liberalt utomlands (främst i anglo-amerikanska länder).

    Marcus,
    jag hade inget svenskt ex av Four essays…, men ville ge en svensk referens när jag skrev denna text. Såg då, bland annat i Rortys Kontingens, solidaritet och ironi, att det refereras till en svensk översättning (av Torkel Franzén, tror jag), utgiven av Timbro. Men det är klart, Studentlitteratur kan mycket väl ha fel. (Det vore ju hemskt i så fall – någon borde stämma dem. Och mig, med för den delen. 😉 )

    Skulle gärna vilja lägga ännu mer tid på att undersöka detta i ännu djupare detalj, men känner att det finns mer intressanta diskussioner att föra – exempelvis en konstruktiv diskussion om liberalismen i Sverige.

    Om din relevanta poäng: Jag säger inte att Johan Norberg, eller någon annan svensk ”liberal”, inte är internationalist. Som framgår introt försöker jag beskriva ett alternativt sätt att se på vad internationalism kan innebära. (På samma sätt försöker jag göra vänsterliberala tolkningar av frihet, demokrati och marknad ) Däremot tycker jag mig inte ha sett mycket av Berlins pluralism i Norberg, men skall inte säga för mycket, borde nog läsa mer av hans mer filosofiska texter.

    Intressant att du nämner Norberg, som ju anses vara Sveriges främsta liberal (framförallt av svenska ”liberaler”). Han har ju nu, mycket riktigt, lämnat Timbro för att bli Senior Fellow på Cato Institute. Denna tankesmedja är inte amerikanska liberalernas favorit, utan omhuldas främst av konservativa. (Framförallt var Republikanerna under Reagan stora fans. Eftersom tankesmedjan är emot ”foreign military adventurism” är neoconsen lite mindre intresserade.)

    Cato Institute ogillar dock att kallas konservativ, utan vill hellre etiketteras ”libertarian”. Jag menar att det är så även svenska ”liberaler” bör karaktäriseras, som en blandning mellan konservatism och libertarianism. Eller?

  5. Marcus said

    Bra fråga, bland svenska liberaler tror jag det finns alla möjliga schatteringar. Några mer libertarianska eller klassiskt liberala som de ibland kallar sig, några som blandar en konservativ syn i vissa moralfrågor med en önskan om en betydligt friare ekonomi, till de mer utilitaristiskt lagda socialliberalerna. Sen har vi ju vänsterliberalerna också, som kan sägas ligga ytterliggare ett (stort) snäpp bort från libertarianismen.

    Det kanske är fruktsamt att ta reda på i vilka frågor och aspekter personen eller gruppen är liberal/konservativ osv. Det finns många kombinationer.

    Men i vilka aspekter menar du att svenska liberaler är konservativa?

    Du skriver så här: ”Han trodde även att människors värderingar inte nödvändigtvis måste konvergera, och såg därför nödvändigheten i att skapa ett tolerant samhälle där olika värderingar och olika lösningar kan samexistera på ett fredligt vis. Denna upplysningskritiska “modus vivendi”-liberalism kan kontrasteras mot den upplysningsbaserade liberalism som tror på en universell konvergens kring vissa värden och vissa statsbildningar – de värderingar och statsbildningar som vuxit fram i västerländska liberala demokratier.”

    Min kommentar: En svensk liberal skulle med all säkerhet skriva under på att vilja skapa ett tolerant samhälle ”där olika värderingar och olika lösningar kan samexistera på ett fredligt vis.”, som du skriver. Det är precis vad man vill (generellt). Så jag förstår inte vad du försöker kontrastera det mot?

    Det som svenska liberaler anser vara ”universellt” är vanligtvis de mänskliga rättigheterna (vi kan för stunden strunta i distinktionen mellan positiva och negativa rättigheter). De mänskliga rättigheterna ska gälla lika för alla, överallt. Det är en typisk liberal värdering. Men jag ser inte att det kan ställas i någon motsatsposition till pluralism. Tvärtom, så är det själva fundamentet för pluralism. Samma sak med vår liberala demokratier i väst. De verkar vara bäst på att garantera dessa mänskliga rättigheter (om man jämför med alternativen). Så en liberal önskar inte en liberal demokrati som statsskick för att minska på pluralism, utan för att det verkar utgöra en garant för pluralism.

  6. Marcus said

    En till fråga..

    ”Däremot tycker jag mig inte ha sett mycket av Berlins pluralism i Norberg, men skall inte säga för mycket, borde nog läsa mer av hans mer filosofiska texter.”

    Vilka av hans böcker har du läst?

  7. Emil said

    Mycket intressant artikel. Tyvärr kanske inte riktigt Björklunds linje … Synd, för detta perspektiv behöver vi verkligen få mer av i svensk politik.

    Och för oss som ofta är kritiska till de anspråk som staten ofta gör när den genom ett förment objektivt förnuft söker tvinga sina medborgare att leva med denna ”universella” etik, så erbjuder denna liberala hållning med fokus på pluralism, samtal, dialog och offentlig sfär ett alternativ till den kylighet och individualism som nyliberalismen erbjuder.

    Men vad händer med välfärdsstaten?

  8. Sanjay said

    Fast kan man med bästa vilja kalla Barak Obama för liberal? Någon internationlist är han definitivt inte, det vore faktiskt förfärligt om han vann. Det gäller även personer som Edwards och Howard Dean. Clinton var det däremot, men han låg också närmare klassiska liberala, dvs libertarianer. Kerry någonstans mitt emellan.

    Liberaler söker sig till både Republikanska partiet och Demokraterna. Jag skulle kalla Reagan, Bush d.ä. och Clinton för liberaler av olika schatteringar, Reagan flörtade inte särskilt mycket med värdekonservativa grupper, något vidare religiös var han absolut inte. På samma sätt är Giuliani en liberal.

  9. tomtom2020 said

    Bra text Kalle – får väl se om jag ”kommer ut” som vänsterliberal nån gång 😉

    Faktum är ju att om man drar en del av de i min mening (och förmodligen din) ”klassiska” liberala idéerna till sin spets – åtminstone Mills, Keynes och Berlin – skulle vi nog komma närmare ett både mer progressivt och resurssnålt samhälle.

    Så en av dina sista rader ”utan att låta essentialism och determinism hålla oss tillbaka – våga skissa på alternativa framtida marknadsekonomier” – tål definitivt att fundera vidare på.

    Good night!

  10. Charlotte said

    …och inte står väl detta i motsatsställning till välfärdssamhället, tvärtom? Eller har jag missuppfattat allt (lilla jag är ju så dum så, kan man alltid dra till med….;)?

  11. Emil said

    Nej, jag hoppas också på en framtid för välfärdsstaten … Men jag tänker mig att den välfärdsstat som skulle kunna bli frukten av denna vänsterliberalism på många sätt måste bryta med dagens välfärdsstat som till sitt (modernistiska) väsen är så uppbyggd kring vetenskapen, framsteget och förnuftet, dessa fenomen som måste problematiseras. Så knäckfrågorna för den alternativa välfärdsstaten blir: Klarar den av att på allvar acceptera och rymma olika värderingar? Klarar den av utmaningen att inte längre kunna luta sig tillbaka på Vetenskapen eller Förnuftet? Klarar den av att få samhällets olika grupperingar och människor att verkligen mötas och också enas om sådant som de anser att välfärdsstaten bör syssla med?

  12. Marcus said

    ”Klarar den av utmaningen att inte längre kunna luta sig tillbaka på Vetenskapen eller Förnuftet? ”

    Nu vill inte jag highjacka inlägget med en alltför OT-diskussion, men vad menar du egentligen med detta?

    Ska vi fatta oförnuftiga beslut menar du och använda oss av homeopati istället för vetenskapligt beprövad medicin på sjukhusen?

  13. Vad är denna liberalism som är så eftersträvansvärd att man måste kritisera dem som kallar sig liberaler för att inte vara det? Citatet från Will Hutton i inledningen till inlägget är kanske en definition: “I USA är liberalism den trosuppfattning som förespråkar en genomtänkt och allmän infrastruktur för rättvisa, baserad på komplexa avvägningar mellan frihet, solidaritet och jämlikhet.” Men vem håller inte med om detta i dagens samhälle? Det gör väl såväl vänsterradikaler som konservativa och förstås även liberala; begreppet komplexa avvägningar kan ju tänjas långt. Att vissa gruppers kidnappning av begreppet liberalism skulle vara ”farlig” förstår jag inte. Hur kan man ”kidnappa” ett begrepp som etablerades för ett par hundra år sedan och sedan genomgått åtskilliga förändringar i enlighet med samhällsutvecklingen. Finns det verkligen en etablerad definition? Och vem har i så fall rätt att formulera den? Att liberalismen skiljer sig starkt mellan Sverige och USA är ju heller inte så konstigt, att leva som ”kulturradikal” i världens starkast och främsta våldsmakt jämfört med lilla fredliga Sverige bör ju vara olika! Kritiken mot liberaler i Sverige bör kanske mer inriktas på innehållet i deras politiska praktik, inte på deras vokabulär.

    Avsnittet om Internationalism tilltalar mig, däremot. Jag tycker emellertid att jag väl känner igen idén om den blinda tron från Poppers kritik av historicismen i hans böcker ”Det öppna samhället och dess fiender” och ”Historicismens elände”. Vad är nytt i Berlins ansats?

    Utvecklingen i Ukraina var ju oerhört spännande och uppfattningen att ”flera års demokratibistånd” hade betydelse låter högintressant. Är detta något man är överens om eller finns det andra teorier om hur utvecklingen kunde gå en så fredlig väg? Ett annan observation i linje med resonemanget om ”soft power” är väl hur EU faktiskt säger till Turkiet: Om ni inför lite mer demokrati så får ni vara med oss, medan USA säger till odemokratiska regeringar: Om ni inte lyder oss kommer vi och inför vår demokrati med våld.

    Att ”kreativa lösningar snarare (kommer) från delar av den globala rättviserörelsen” är väl ändå att sätta för stor tillit till den intellektuella eliten, nog bör man också tro på och uppmuntra spontana kreativa lösningar från utvecklingsländerna själva.

    I avsnittet om marknadsekonomin påstås att nyliberaler menar att ”dagens företag är de som uppstått genom en evolutionär process”. Jag betraktar mig verkligen inte som nyliberal, men detta håller jag med om. Så är det väl med de allra flesta institutioner i vårt samhälle, att de växt fram mer eller mindre spontant och evolutionärt. Men ett sådant betraktelsesätt är väl inte fatalism som stabiliserar status quo. Tvärtom, tycker jag att man med den observationen kan låta evolutionsprocessen fortskrida och att man bör påverka den att utvecklas i en riktning som gör samhället till en bättre plats att leva i.

    Angående skisser på alternativa framtida marknadsekonomier finns det ju en institutionsform som kallas stiftelse. En sådan är normalt inte vinstdrivande utan är till för att uppfylla ett syfte, nedskrivet i dess stadgar. Chalmers är t.ex. en sådan och det finns fler. Kunde detta kanske vara något att uppmuntra?

  14. Kalle P said

    Hej, sorry för min radiotystnad, har varit ute och demonstrerat. 😉 (Nej, i själva verket har min dator kraschat, vet inte om det är Linux eller Microsofts fel.)

    Marcus,
    om ”modus vivendi”-liberalism kontra upplysningsliberalism – John Gray (idéhistoriker här på LSE) har skrivit en bra bok som heter Two Faces of Liberalism, där han tar upp skillnaden mellan dessa hållningar. Han menar att mycket av den ”klassiska” liberalismen bygger på den Panglossiska föreställningen om att världens samhällen och värderingar förr eller senare måste konvergera. Det är både möjligt och önskvärt att alla samhällen – ekonomiska modeller, demokratiska institutioner osv. – skall se likadana ut. Gray menar att detta är en av de sämsta kvarlevorna av upplysningen (och modernismen), eftersom denna besatthet att vilja ”lägga världen till rätta” gör oss blinda för de offer som vi skapar i vår strävan efter att bygga idealvärlden.

    Jag tycker att detta perspektiv inte framkommer nog i svensk liberal debatt. Vi måste ställa oss frågor som: Exakt hur mycket måste utvecklingsländers ekonomiska institutioner likna våra? På vilket sätt kan demokratiska principer upprätthållas, utan att de implementeras precis som i exempelvis Sverige? Kan vi låta andra samhällsmodeller samexistera med våra? Hur långt är vi villiga att gå för att återskapa våra institutioner utomlands? Är vi redo att döda för att skapa dessa institutioner? Hur många liv kan vi offra nu, för att rädda folk i framtiden? Kan vi vara säkra på att vår modernistiska planering av framtida samhällen kan skapa mindre lidande om, säg, femtio år?

    Vi liberaler får inte vara rädda att ställa oss dessa frågor. Detta betyder dock inte att jag inte tycker att exempelvis mänskliga rättigheter är värda att kämpa för – frågan är hur vi säkrar liberala friheter (som jag menar är en samling relativt abstrakta principer, snarare än faktiska institutioner). Vi måste våga ifrågasätta vår förmåga att bygga liberala demokratier på brutala top-down-sätt, som om vi vore socialingenjörer från femtiotalet. Vi kan inte låta vår bombsäkerhet överskugga vårt tvivel på vår egen förträfflighet. Vi måste börja sätta minskandet av lidande före vårt principrytteri. Därav Rortys tal om att frågan ”lider du?” är mer relevant än ”tycker du som jag?”.

    Om Norberg: Har mest läst hans mer ekonomiska texter, som ju i mångt och mycket är välartikulerade beskrivningar av nyliberala ekonomers tankar. Har dock inte läst hans När Människan Skapade Världen, som ju verkar ta upp några av de teman som jag nämner ovan; förnuft, framsteg osv. Har dock en känsla av att han passar in ganska väl i den Panglossianska världsbild som exempelvis Gray kritiserar.

    Jag håller med om att världen säkert blivit bättre på många sätt under de senaste 200 år sedan, men som liberal tycker jag att det är minst lika viktigt att lyfta fram farorna med för mycket upplysningstro. Istället för att entydigt hylla Förnuftet och Framsteget bör vi även erkänna att 1900-talet visade oss många exempel på misslyckande upplysningsprojekt. (Antar att jag inte behöver nämna dem?) Detta fatala överseende med 1900-talets misslyckanden får svenska liberaler att se ut som dinosaurer… som om man missat ett halvt sekels litterär och samhällsteoretisk debatt.

    Dessutom är det viktigt att vi liberaler ser alla de sätt på vilka moderniteten gjort oss mindre fria:
    – vårt samhälle har blivit mer (inte mindre) beroende av rigida hierarkier istället för fria marknader, katedraler istället för basarer (som vi -99or kallar det)
    – flera processer i dagens samhälle bygger till syvende och sidst på ”primitiva” kamper mellan stammar/nationer/religioner. ”Vi har aldrig varit moderna”, som Bruno Latour uttrycker det.
    – i väst har yttrandefriheten har, om något, inskränkts under de senaste åren, se exempelvis på den diskussion som lyfts kring upphovsrätt
    – efter 9/11 har civil liberties, såväl som konstitutionella checks and balances, som tagit århundraden att bygga upp, alltmer nedmonterats.

    Alltså, istället för att hylla hur fantastiskt det är med upplysning borde vi liberaler inrikta oss på samtidens problematiska tendenser. De som inte ser det problematiska i nuet, utan bara försvarar status quo, är per definition konservativa. Det finns för många sådana konservativa ”liberaler” i Sverige, och alldeles för få radikala liberaler.

  15. Kalle P said

    Hej Thomas S,

    poängen med Huttons citat är det som kommer därefter – att Timbros meningsfränder är USAs konservativa.

    Om evolutionära processer och fatalism: Håller med, där är det otydligt, eftersom man inom både kulturvetenskap och naturvetenskap börjar finna ett gemensamt sätt att beskriva både natur och kultur i evolutionstermer.

    Det brukade ju vara så att kulturvetare och naturvetare såg institutioner på olika sätt. De förra såg institutioner som vanor, traditioner, kvarlevor från en svunnen tid som måste brytas ned för att vi skall bli fria. Mot kulturvetarnas ståndpunkt fanns naturvetare och vissa ekonomer, som menade att att institutioner är utfallet av evolutionära processer. Nu finns det dock (posthumanistiska) kulturvetare som fascineras av evolutionstanken.. så någonting håller på att hända.

    Dock finns det en finns det en viktig poäng här, och den handlar om vad man gör med evolutionstänket. Ofta änvänds evolutionsmetaforen i en viss bemärkelse: Vissa ekonomer och naturvetare menar att rådande strukturer – ekonomiska, såväl som sociala institutioner (såsom äktenskap och kvinnors arbete i hemmet) – har vunnit tävlingen om survival of the fittest och därför har ett existensberättigande. Man menar att det är naturligt med tvåsamhet, eller att kvinnor jobbar mer hemma än män, och att man därför inte skall försöka förändra dessa strukturer. Därav fatalismen.

    Evolutionstänkande kan även leda till fatalism för de som tror att evolutionsprocesser leder till globala maximum. Med andra ord, dagens ekonomiska institutioner har vuxit fram ur survival of the fittest, och anses därför vara de bästa möjliga – det optimala. Återigen menar man att man inte skall förändra det som Naturen valt ut. MEN – vad jag har förstått det är det idag få biologer (evolutionsexperter) som tror på existensen av dessa globala maximum. Man menar istället att det finns hela ”landskap” med lokala maximum, i vilka ett system kan ”fastna” – trots att det inte på något sätt uppnått ett ”optimalt” tillstånd.

    Dessutom kan detta evolutionstänkande leda tankarna fel när det gäller ekonomiska institutioner, eftersom man inte ser att dagens ekonomiska hierarkier – vare sig man kallar dem antimarknader, teknostrukturer, eller militär-industriella komplex – är resultat av maktprocesser, och av inte ”fria” möten mellan ”fria” indvider, på en ”fri” marknad.

    Att sedan dessa makt-/stratifieringsprocesser, i sin tur, kan tecknas med evolutionära teorier (som i Deleuze/DeLanda) är en annan sak som vi inte har plats för att diskutera här… (Dock kul att få göra lite sociologiska utläggningar!)

  16. […] Kanske kan det vara värt att studera den vänsterliberalism som håller på att rota sig i stora delar av världen – och kanske också alltmer i Sverige (dock inte i folkpartiet). Läs veckans bästa bloggpost på Frihetligt forum om En vänsterliberal vokabulär. […]

  17. […] tryckt i antologin Vägval Vänster (red. Anders Rosén, Premiss Förlag, 2006) och publicerad som inlägg på gruppbloggen Frihetligt Forum. Där förespråkas en vänsterliberalism av anglo-amerikanskt […]

  18. […] viktig – inte minst för de liberaler som gillar kulturradikalism. Som jag nämnt i texten “En vänsterliberal vokabulär” är det inte bara traditionen, religionen och familjen som utgör dagens maktstrukturer – […]

  19. […] gärna Karl Palmås inlägg om vänsterliberalism på Frihetligt […]

  20. […] kul med tanke på att Kalle antagligen är den i Sverige som håller vänsterliberalernas fana […]

  21. […] introducerat begreppet i en svensk kontext – bland annat via tidskriften Arena, föreningen Vägval Vänster och på sin egen blogg. (Man kan vara skeptisk till Wikipedia: Det finns förstås dem som pratat […]

RSS feed for comments on this post · TrackBack URI

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: