Vänsterliberalism i praktiken

På den vänstra stranden fördes det nyligen en livlig debatt om liberalismen och där skrev signaturen Kalle P: Så, mina vänner, finns det någon som har några bra idéer kring när genombrottet kommer? Vilka trösklar måste överstigas, vilka allianser måste sys ihop? Vilka frågor kan få fler (vanliga) medborgare att beteckna sig som vänsterliberaler? Bra och distinkta frågor!

Genombrottet kan vara nära, kanske bara fyra år bort i en röd-grön allians där socialdemokraterna, vänsterpariet och miljöpartiet gemensamt tar hand om liberalismens vänstra flank. Vart och ett av partierna har sin ideologiska prägling och bidrar på så sätt gemensamt till utformandet av en bred liberal vänsterposition. Det politiska oppositionsarbetet bör från dessa partiers sida därför vara inriktat på utmejslandet av de profilfrågor som skiljer dem från regeringsunderlaget samt vilka profilfrågor som skall känneteckna varje parti i den röd-gröna alliansen. Sedan blir det väljarna som får avgöra vilken tyngdpunkt vänsterliberalismen får under nästa mandatperiod.

De trösklar som måster överstigas är socialdemokratins beröringsskräck med allt som står till vänster om dem själva samt den närmast instinktiva motviljan mot miljörörelsen som finns i stora delar av den traditionella socialdemokratin. Hos vänstern och miljöpartiet måste rädslan för det stora SAP bytas till en kompletterande strategisk position vid sidan av SAP. Vänsterpariet och miljöpartiet måste också våga samla sig kring tydliga alternativ inom ramen för det möjliga under en mandatperiod. Taktiskt måste SAP betänka sin roll som samlande kraft i mitten. Vänsterpartiet kan – efter en del omvandlingar – bli en växlingsstation in på vänsterliberalismens bangård för partier som Fi. Just nu ser de tågen dock ut att ha signalproblem.

I vilka frågor är de flesta svenska medborgare vänsterliberaler? (En omskrivning av Kalle P:s fråga ovan.) Jämställdhetsfrågor, jämlikhetstänkandet där t ex omsorgen om individuella rättigheter för eftersatta grupper är framträdande, synen på konsumentinflytande, rationalitet i besluten samt statens roll som garant för individens rättigheter. Staten som ett vapen i händerna på folket mot överheten. Det sistnämnda härstammande från den historiska alliansen mellan en självägande bondeklass, en proletariserad arbetarklass och en jämlikhetssträvande och progressiv statsmakt i konflikt med en konservativ, hierarkisk och egendomsorienterad överklass.

Nå, kanske några försök till svar. /VS

Intressant?

Andra bloggar om: , , , , , ,

Annonser

33 kommentarer »

  1. jimpan said

    Intressant inlägg. Men jag är tveksam till chanserna för vänsterliberala värderingar att slå igenom i en röd-grön allians inför valet 2010. Potentialen är nog störst i Mp, samt hos vissa enskilda sossar, men jag kan inte se så mycket tecken till att vare sig S eller V kommer att anamma vänsterliberalismen. S går kanske åt höger, men det är inte samma sak, och i V har man väl snarare ”rensat ut” vänsterliberala element (för att använda ord som kan ha otrevligare associationer än min avsikt är).

  2. stranden said

    Förutsättningen är ju förstås att partierna är intresserade av en enig front inför valet 2010 – det är en nödvändig förutsättning för en vänsterliberalism att växa fram tror jag. Man skall inte underskatta överlevnadskraften hos gamla partier, när väljarna sviker så kommer även mycket hårda ideologiska partier att omvärdera sina positioner. Kom ihåg var du hörde det först.

  3. jimpan said

    Ja, den ideologiska hårdheten i V sitter nog lösare till än vad det verkar i retoriken. Då kvarstår ändå att S är ett klass- och intresseparti i första hand och ett idéparti i andra (fast det är något som går ifrågasätta). Menar du att vänsterliberalismens möjligheter står och faller med en röd-grön allians inför 2010? Finns det inga utomparlamentariska förutsättningar för ett brett genomslag?

  4. stranden said

    I någon mening kan man ju säga att det utom-parlamentariska aktiviteten under senare år varit en viktig förutsättning dels för att tala om vänsterliberalism ö h t dels för att denna skall ha någon parlamentarisk möjlighet. Men, om man med genomslag menar inflytande och makt då tror jag det går via en röd-grön allians.

  5. VS. ”Staten som ett vapen i händerna på folket mot överheten. Det sistnämnda härstammande från den historiska alliansen mellan en självägande bondeklass, en proletariserad arbetarklass och en jämlikhetssträvande och progressiv statsmakt i konflikt med en konservativ, hierarkisk och egendomsorienterad överklass.”

    Är det arvet från amerikanska och franska revolutionerna som du menar? Dessa revolutioner leddes av frimurare och illuminatis invigda i gnostisk tro på en ande utan Gud och allas lika rätt till liv, frihet och att söka sin lycka. Rätten till bröd passar inte in i det tänket. Det är ett arv från den andra hälften av 1800-talets Arbetarrörelse. Då var det torpare, som hade blivit industriarbetare, som bildade solidaritet för att påverka sina arbetsgivare. Rätten till bröd relativiserar initierandet av våld, så att det ibland kan vara OK att initiera våld för att omfördela resurser. Amerikanska och franska revolutionerna handlade ju om uppror mot beskattning. Blanda inte ihop det konceptet med socialism. Det är inte gångbart. Det liberala arvet och rätten till egendom är oförenliga.

  6. stranden said

    Jag vet inte om jag missuppfattat dig, men det jag syftade på är ett svenskt arv där staten/kungamakten var i lag med bondeklassen mot adeln. Adeln i Sverige har aldrig haft den politiska kraft som t ex i Danmark där den var den dominerande jordägande klassen (feodalsamhälle) medan Sverige haft den självägande bonden som grundenhet. Detta arv lever i mångt och mycket kvar i tilltron till staten som ett värn mot överhet och maktmissbruk (sedan är det en annan sak vad som faktiskt gäller) och utgör en grund för det socialdemokratiska folkhemmet. Menar jag. /VS

  7. Marcus said

    För att ställa saker på sin spets: Jag har svårt att frigöra mig från en gnagande undran om vi pratar om ”vänsterliberalism” som en partistrategisk fint i paritet med ”det nya arbetarepartiet”, eller om vi här och i inlägget hos Vänstra Stranden faktiskt talar om det slutgiltiga accepterandet av en liberal hegemoni – i allra högsta grad i den gramscianska betydelsen av det ordet.

    Med andra ord är min fråga: Går det att ha bara olika former av liberalism utan att ha samma gamla form av kapitalism? Går det att föra gradskillnadens politik mot en förändring av samhällssystemet?

    Jag förstår inte vad som är framåtsyftande i att placera in den gröna ideologin och modern socialdemokrati på samma liberala skala, när åtminstone jag har hoppats på den gröna ideologin som ett nytt sätt att formulera problem på. Att Marx hade fel problemformulering betyder ju inte att liberalismen har rätt. Jag tycker mig ana en viss tendens åt det hållet här…

    Var är jag och cyklar någonstans? Ute?

  8. jimpan said

    En annan fråga som inställer sig är vad som menas med ”vänsterliberalism”. Ett ganska pragmatiskt sätt att svara på frågan är att gå in på D5:s hemsida. Detta nätverk, som kallar sig vänsterliberalt, engagerar sig i frågor kring:
    * Tolerans, solidaritet och pluralism
    * Globalt perspektiv
    * Kulturradikalism och maktkritik
    * Framsteget och hållbar utveckling
    * Pluralistisk ekonomi
    Någon som blev något klokare?

    Min poäng är att det borde finnas ett tredje alternativ till dina två, Marcus, nämligen att vänsterliberalism faktiskt kan vara nåt att ha… (Men det är klart: den gröna ideologin har också schysta problemformuleringar kring dessa frågor, dock med vissa beröringspunkter rent pragmatiskt.)

  9. Charlotte said

    VS skisserar upp något som för mig känns både sympatiskt och önskvärt. Men precis som Jimpan skrev i sin första kommentar är jag skeptiskt till om v verkligen skulle kunna betecknas som vänsterliberalt. Visst är det sannolikt att man nu kommer att sträva efter större popularitet, men varför skulle det inte komma att slå tillbaka senare i form av nya ”utrensningar” och ortodoxa rättningar i ledet? Jag ser v:s historia som en spegling av öststaternas: töväder och frostperioder avlöser varandra. Och ärligt talat kan jag inte se att det kommer att förändras, så tvåtusental det är o allt.
    Det är som jag ser det i det perspektivet som ordet ”vänsterliberal” också blir riktigt attraktivt – det antyder som Stranden är inne på ett mer individbaserat, öppet, pluralistiskt tänkande som ändock inte utesluter ett vänsterperspektiv. Men visst är det vagt. För mig personligen är det ännu ett skäl till att jag dras till det!

  10. Marcus said

    Äh, det här är off topic. Jag är naturligtvis provokativ när jag ställer ”saker på sin spets” och formulerar en fråga som för de flesta bara har en allvarlig motfråga som svar… Poängen är att Kalles fråga, som Stranden spinner vidare på i inlägget, är något liknande – den har en förutsatt premiss, nämligen att denna vänsterliberalism faktiskt är nåt att ha.

    Jag är personligen tveksam till det, eftersom den verkar ansluta sig till den förhärskande världsbild den samtidigt kritiserar, ja den tycks acceptera ett sätt att tänka, men vill ändå på något sätt motsätta sig det tänkandets slutsatser. Jag skulle rentav vilja påstå att detta är ”den frihetliga vänsterns” problem överhuvudtaget, och en av anledningarna till att jag själv inte använder beteckningen ”frihetlig” (även om det är människans frihet jag håller som det viktigaste politiska målet)…

    Men det är off topic som sagt, så jag kanske skulle ta och skriva ett inlägg om det istället, kanske här på forumet om man finge?

  11. Marcus said

    Och innan jag råkar såra någon: Jag menar inte det ovanstående som ett påhopp på någons personliga åsikter – många här kallar sig just ”frihetlig vänster” – utan som en diskussion med mig själv om hur man bör bedriva motstånd mot den världsbild och denna världsbilds konsekvenser, som jag uppfattar som felaktiga. Jag hoppas att alla uppfattar det som en problematisering och inte som ett angrepp.

  12. jimpan said

    Tja… frihetligt forum är inte i första hand till för människor som kallar sig ”frihetlig vänster”. Det frihetliga perspektivet är det viktiga (vad man nu menar med det), inte positioneringen på en höger/vänsterskala. Några medarbetare röstade på partier i alliansen. Det är off topic, men jag vill bara understryka det när det nu kommit på tal.

    För min del får du gärna skriva ett inlägg på forumet om den frihetliga vänsterns problematik. Vi får ta och diskutera det i gruppen.

  13. Marcus said

    ”jag kanske skulle ta och skriva ett inlägg om det istället, kanske här på forumet”

    Jag instämmer med jimpas- gör gärna det! Jag är ärligt nyfiken på vad det innebär, eftersom jag aldrig riktigt förstått vad ” frihetlig vänster” innebär. För mig innebär det en form av motsägelse, men det innebär ju inte att det finns en motsägelse för att jag upplever en sådan. Detta verkar också vara relaterat till diskussionen vi för i tråden om ”generalsekreteraren och dödsstraffet”

  14. Marcus said

    Hmmm. Namne: Om du uppfattar ”vänster” och ”frihetlig” som en motsägelse lär du bli besviken på ett inlägg från mig i frågan. För att se en sådan motsägelse måste man nämligen vara libertarian och definiera sig som höger… Det tror jag faktiskt är en större självmotsägelse egentligen! 😉

  15. Marcus said

    Utveckla gärna vad du menar med det sista. Jag tror inte heller jag kommer bli besviken på det någon skriver här. Jag tycker ni hållt en bra nivå på inläggen, och är trevliga i tonen, vilket är det viktigaste. imho.

  16. Marcus said

    Jag tror ärligt talat att jag var lite efterenhelarbetsvecka-gnällig innan… 🙂

    Jag är inte det minsta intresserad av att gå i polemik med någon jag faktiskt sympatiserar med. Jag spenderar större delen av min agitationstid med att kritisera individualismen som rådande grund för världsbilden – det räcker gott och väl, och om frihetliga-vänster-människor ibland känner sig träffade av den kritiken: So be it! På en pragmatisk, realpolitisk nivå så har jag egentligen inget att anmärka.

  17. VS. ”men det jag syftade på är ett svenskt arv där staten/kungamakten var i lag med bondeklassen mot adeln. ”

    OK. Sverige är ju litet speciellt på det sättet. Gustav III såg vad som höll på att hända i Europa och började att gå ständerna till mötes, vilket upprörde adeln till den grad att några adelsmän gick samman och mördade honom. Men ständernas roll var redan stärkt och på den vägen var det. Jag vill dock hävda att även detta är en liberal rot, inte en rot till socialismen. Roten till socialismen finns i industriarbetares föreningar under andra hälften av 1800-talet. Deras krav ledde ju fram till kraftig beskattning, knappast en liberal politik.

    Det gick väldigt bra för arbetarrörelsen just i Sverige, men det beror nog främst på den tidens etniska homogenitet och Sveriges starka industri (många hade jobb och mod i barn). Det tidiga arbetarrörelsen var bara marginellt internationalistisk (frodades bland de intellektuella socialisterna). Jag vill påstå att dagens vänster är en liten intellektuell medelåldersklump och väldigt många förvirrade tonåringar, osjälvständiga, jagsvaga och pårökta barn till vänsterföräldrar som lämande dem i sticket under deras barndom, vilket nu får barnen att söka kontakten med sina föräldrar och göra dem stolta genom samma slags engagemang som föräldrarna en gång försummade barnen för.

    Den vanliga arbetaren står litet undrande inför de socialistiska slagorden. Han/hon har det ju bra! Många undrar istället varför Sverige skall vara en uppsamlingsplats för avlägset anhöringa till flyktingar och varför vi skall ha ett fortsatt skyhögt skattetryck, trots att kapitalet bara förstörs, jobben uteblir och budgetunderskott skapas i kommunerna och landstingen. Det oroar nog den genomsnittlige svenske arbetaren mer än bristande solidaritet inom ”arbetarkollketivet” (även arbetare med invandrarbakgrund, har jag märkt i mina vardagliga, spontana intervjuer).

  18. tomtom2020 said

    Marcus (libertasetveritas): en pedagogisk bild av hur en frihetlig eller libertariansk vänster skulle kunna definieras finns på http://www.politicalcompass.org – och ett exempel på frihetlig vänster-profil (min politiska profil) finns på: http://tomtom2020.blogspot.com/search?q=libertarian+left

    don Tomaso

  19. Jag håller helt med dig, strand, om att den bästa vägen som kan tas just nu på riksplanet är en röd-grön allians. Precis med de uppoffringar från olika håll som du nämner.

    Jag vill återuppta min tanke från häromdagen: Det finns det ingen materiell grund för en politisk polarisering i dagens Sverige. Klassampen har upphört, arbetarklassen blivit välmående bantare och de nu utsatta grupperna såsom flyktingar, vårdbiträden och handelsanställda saknar den kraft som arbetarklassen en gång hade.

    Den alltmer ökade demokratin, utbildningen och individualiseringen gör också att ideologierna tappar sitt grepp; auktoriteter drunknar i informationsflödet och allsköns ideer och tankar flödar omkring bland oss rotlösa själar.

    För en tänkande individ är inget etablerat parti riktigt bra. Personligen känner jag t.ex. en stark avoghet mot betonghäckar i sossarnas fackliga led, mot kvardröjande kommunism i vänsterpartiet och mot flummighet i miljöpartiet. Skall man då som ”vänsterliberal” sucka och vänta på att ett nytt parti ser dagens ljus eller själv initiera skapandet av något sådant? Nej, jag tror inte det är rätt väg, man måste istället inse det omöjliga i att ena så många kring just det som man själv tycker är riktigt och aktivera sig i det parti som ligger närmast. Där kan man arbeta för att lösa konkreta angelägna problem och jag tror att de allra mest angelägna kan lösas i samförstånd med stora majoriteter. Integrationsproblem, jämställdhet och miljöproblem är sådana.

    Om vi avstår från att aktivera oss eller väntar tills det ”bra”alternativ dyker upp så menar vi att man kan lämna politiken till ja-sägare som sväljer de etablerade partiernas program utan att tänka själva och relatera till sin vardagliga verklighet. Och om vi väntar tillräckligt länge är jag rädd att just denna typ av politiker kommer att dominera.

    Alltså, gå med i S, V, eller MP och fortsätt diskussionen såväl här som där!

  20. Marcus said

    tomtom: tack för länken. Jag vill minnas att jag gjorde det där testet för några år sedan och blev då också ”libertarian left” eller nåt åt det hållet.. men jag vill minnas att frågorna var väldigt avpassade efter det amerikanska samhället, och om man då inte har typiska ”conservative” värderingar, så halkar man åt vänster på den skalan. Men testet kan ha ändrats, eller så kan (hemska tanke!) jag ha förändrats senaste åren. Får nog ta och göra om testet igen. 🙂

  21. Kalle P said

    Ojoj,

    vilken debatt det blev – härligt! Jag tror att det är precis detta vi behöver: En öppen diskussion som destabliserar vad ”vänster” egentligen innebär – och förhoppningsvis sätter samman någonting nytt som bättre svarar mot de hot mot frihet och social rättvisa som präglar dagens samhälle.

    Holist-Marcus antagande är korrekt – jag tycker att vänsterliberalism är något att ha. Men vad är då denna vänsterliberalism?

    För det första – jag anser att vi måste tro på att det demokratiska samtalet och ”the wisdom of crowds” kommer att fylla denna vänsterliberalism med lämpligt innehåll. Vi kan dock luta oss emot det som är vänsterliberalt utomlands. Tidigare inlägg i debatten har föreslagit att en svensk vänsterliberalism kan bygga på

    1 -.att vi utforskar möjligheter att skapa en ekonomi byggd på en pluralism av ekonomiska former (och lukra upp de centralplanerade hierarkier – statliga organisationer såväl som storföretag – som både vänster och höger byggt under det senaste århundradet)

    2 – en ny översikt av demokratiska underskott (återigen i kontexten av det hierarkiserade och expert-beroende samhälle som 1900-talet har efterlämnat åt oss).

    3 – en förskjutning från ”ren” klasspolitik. I dagens Sverige är det inte främst vita, manliga, LO-anslutna arbetare som behöver skyddas. Problemet är att det inte finns några starka krafter i samförståndssverige som talar för de som verkligen hamnar utanför de samhälleliga processerna.

    4 – en framåtblickande och konstruktiv hållning inför byggandet av starka och välfungerande EU-institutioner (såväl som reform av andra överstatliga organisationer, ex Bretton Woodstrion). Till detta behövs en förnyad diskussion om utrikespolitik. Vänsterliberaler kan vara först med utveckla en hhållbar position i en post-Kalla Kriget-tid som till synes saknar fungerande spelregler för internationella relationer.

    5 – en förnyad diskussion om kulturradikalism: Tradition och förlegade moraluppfattningar skapar fortfarande påtagliga offer i dagens samhälle. Samtidigt måste dagens kulturradikaler akta sig för att inte hamna i den upplysningsliberala fälla som många Timbro-/fp-”liberaler” alltid hamnar i.

    Detta är bara några exempel… och inget är ju särskilt nytt. Punkt 3 – sociala utslagningens nya ansikte – har samhällsvetare pratat länge om. Punkt 4 är en naturlig fråga givet dagens utrikespolitiska situation.

    MEN – de första två punkterna är på många sätt återupprepningar av vad som sades redan under -68. Sedan dess har många tappat tron på möjligheten att lösa upp hierarkier utan att samtidigt lösa upp social trygghet. (Richard Sennett är en av dessa.) Jag vägrar dock tro på att vi måste börja älska hierarkier igen. De senaste årtiondet har vi sett hur decentralisering, självorganisering, ”rhizomatik” osv. faktiskt kan fungera – nya media har gläntat på dörren för nya organisationsprinciper.

    Ser Stranden, som jobbar en hel del med detta, att vänsterliberaler kan lära något av -68?

  22. Charlotte said

    Jag blir entusiastisk när jag läser Kalle P:s kommentar!
    Att vänstern så länge i så stor utsträckning klamrat sig fast vid ett destruktivt systemskiftestänkande (ett rent systemskifte baserat på en viss ideologi kan bara ske med hjälp av total repression) ser jag som en del av dess problem idag. Mer konstruktivt är att se till de problem som finns här & nu & försöka åtgärda på ett realistiskt sätt.
    Thomas S: i teorin har du rätt, men efter att ha varit medlem i v vill jag verkligen inte rekommendera någon att gå med där i syfte att påverka. Visst, man kan ha tur med sitt partidistrikt men i längden riskerar man antingen sväljas hel eller spottas ut av politrukismen.
    Men visst, jag har funderat på mp…måste slicka såren färdigt först bara…

  23. stranden said

    Ja det var verkligen roligt att debatten blev så ”het”! Jag delar i många avseenden Kalle P:s postulat kring vänsterliberalismen, men de är idag också ganska invändningsfria i en seriös vänsterdebatt. Problemen uppstår i arbetet med hur dessa positioner skall utmejslas. Vilka prioriteringar skall göras och vilka offer krävs? Vilka medel är behäftade med så få oönskade konsekvenser som möjligt? Vilka mål är tillräckligt preciserade för att vara en ideologisk grund?

    Vänsterliberalismen som jag tänker mig den är ett barn av post-68. Revolten -68 rev ned auktoriteterna och banade väg för en liberalisering av samhället och en ny syn på staten, men under 1980-talet fylldes denna liberalisering av högern som med sin marknadsliberala och bitvis nyliberala enda-vägens-politik helt kidnappade det liberala fältet. Vänstern stod inte enad, många var oförberedda och hade svårt att möta den s k högervågen annat än med gammal vänsterretorik som funkade hyggligt under 1980-talet, men slutade funka efter kalla krigets slut. Dagens vänsterliberalism bör (normativt enligt mig alltså) lära av -68 att det inte räcker med att riva ned det gamla – man måste ha ett alternativ också! Människan är en social och kollektivt levande varelse. Hennes utveckling och därmed samhällets utveckling kräver en ömtålig men tydlig balans mellan personlig frihet och kollektiva normer. 68:orna trodde på den inneboende godheten i den personliga frigörelsen – det gör inte jag. Genom den nödvändiga personliga frigörelsen släpps många krafter fria, det är samhällets uppgift att kollektivt främja de utvecklande och framåtsyftande av de krafterna. Ja, jag är modernist. Och lär förbli tills jag blir öerbevisad om det dåraktiga i min hållning.

  24. Charlotte said

    Stranden, jag förstår inte vad du menar med att Kalles postulat skulle vara ”invändningsfria i en seriös vänsterdiskussion”? Var menar du att den ”seriösa vänsterdiskussionen” i så fall finns? Det är ju tvärtom tyvärr så att bara en liten minoritet verkligen står för dem.
    Det är inte längesedan jag lämnade vänsterpartiet, bara några år. Mina erfarenheter visar att bara punkt 2 såsom Karl formulerat den inte skulle möta allvarliga invändningar. Jag kan inte se att någon slags genomgripande förändring skulle ha skett inom partiet sedan dess. Låt oss titta på de andra punkterna:
    1. Den pluralistiska ekonomin. Inom v finns ett starkt misstroende mot all form av privat företagsamhet även om detta misstroende sällan eller aldrig formuleras i gällande dokument. Inom mp o s måste situationen förstås vara annorlunda.
    3. En förskjutning från ”ren” klasspolitik där LO-kollektivet står i centrum. Visst, läpparna bekänner sig ofta till detta, men när valkampen stundar är det LO-kollektivet som är den mest älskade målgruppen både för s och v.
    4. Byggandet av ett välfungerande EU….need I say more? Varken v eller mp har gett upp önskan om att vi helt enkelt ska lämna EU därhän.
    5. ”Tradition och förlegade moraluppfattningar skapar fortfarande påtagliga offer i dagens samhälle.” Det låter väl som något de flesta skulle vilja bekämpa utan att tveka. Men hur blir det när man nämner ett konkret exempel – sexsäljarna? Det är inte invändningsfritt ens i detta forum att man bör slå vakt om deras rättigheter.

  25. Kalle P said

    Lite kort, solen skiner så vackert här i London! 🙂

    Håller med Stranden i analysen om vad vi kan lära oss av -68. Tror också att kruxet ligger i att experimentera fram fungerande alternativ till rådande hierarkier. Just nu är jag optimistisk inför detta – det känns som att en ny generation av aktivister har fattat att man behöver ett handfast Do-It-Yourself-angreppssätt för att få världen att snurra på nya vis.

    Håller med Charlotte om att dessa tankar – trots att de är någorlunda accepterade bland oss i den seriösa vänsterdebatten (”de tjattrande klasserna”, som prof Holmberg skulle säga) – fortfarande inte omvandlas till politik av riksdagspartierna. Jag gissar att deras fokusgrupper pekar på att det är omöjligt att vinna röster på sådana hållningar…

  26. Jolt said

    ”5 – en förnyad diskussion om kulturradikalism: Tradition och förlegade moraluppfattningar skapar fortfarande påtagliga offer i dagens samhälle. Samtidigt måste dagens kulturradikaler akta sig för att inte hamna i den upplysningsliberala fälla som många Timbro-/fp-”liberaler” alltid hamnar i.”

    Skulle du kunna utveckla det här lite Kalle, jag kan inte omedelbart inse vilken ”fälla som många Timbro-/fp-”liberaler” alltid hamnar i”? (förmodligen för jag ideologiskt är väldigt nära dom själv?)

  27. Kalle P said

    Hej Jolt,

    Kort sagt – låt oss inte ersätta gamla prästerskap med nya.

    Något längre – Idéhistorikern och politiska kommentatorn John Gray skriver i ”Two faces of liberalism” om hur liberalismen är kluven mellan en upplysningsliberalism och det som han kallar en ”modus vivendi”-liberalism. Den förra tror att upplysning och vetenskap leder oss mot ett mer enhetligt samhälle, där upplysta värderingar råder. Många svenska liberaler kan klassificeras som upplysningsliberaler.

    Den senare liberalismen är aningen mer pessimistisk, och tror inte på att en värde-konvergens kan uppstå – och hävdar dessutom att det är farligt med denna tilltro till upplysning och vetenskap. Istället för att lägga makt i händerna på förment objektiva vetenskapsmän som säger sig veta den enda Sanningen vill dessa modus vivendi-liberaler skapa ett samhälle med utrymme för kontroverser. Istället för objektiv Sanning hoppas man på att ett fungerande demokratiskt samtal skall fungera som ledstjärna.

    John Gray föredrar, precis som jag, den senare liberalismen, som rimmar väl med Isaiah Berlins värdepluralism. Jag är rädd för de som är alltför säkra på sina Sanningar – och som är villiga att döda för dessa Sanningar. Jag är istället liberal för att jag vet att jag kan ha fel om saker och ting – och är villig att låta den kollektiva intelligens som kallas demokrati råda. (Om du vill kan du läsa mer om detta i mitt bidrag till det senaste numret av Fronesis.)

    Som jag har skrivit på olika ställen måste dagens kulturradikala liberaler se på vetenskap och upplysning med andra ögon än vad kulturradikaler gjorde för hundra år sedan. (Med kulturradikalism menar jag för övrigt kampen att ersätta tradition med förnuft.) Sedan denna ”tidiga” kulturradikalism blomstrade har vi genomlevt ett blodigt århundrade. Dessa krig och detta lidande har till stor del orsakats av människor som ville svepa undan det som de tyckte var otrevliga traditioner till förmån för det som de tyckte var upplysning och vetenskap. (Många despoter och massmördare resonerade just på detta vis.)

    Nu är jag medveten om att många tycker att denna debatt om upplysning (och om vetenskapens/expertisens roll i samhället) som har pågått inom samhälls- och kulturvetenskaperna under de senaste femtio åren är trams. (Inte minst är verkar många svenska liberaler tycka att all postig teori är trams.) Jag kan hålla med om att mycket PoMo är trams, och ganska passé. Icke desto mindre anser jag att liberaler måste förhålla sig till dessa femtio år av debatt, och inte enbart sticka huvudet i sanden. Notera att jag säger detta för att jag tror att liberalismen kan bli mer attraktiv och samtida på detta vis – alltför ofta framstår upplysningsliberaler som dinosaurier, vars vokabulär känns hopplöst föråldrad i relation till de diskussioner som pågår inom samhällsdebatten/-kritiken, samt pop- och finkulturen.

    Något tillspetsat menar jag att dagens kulturradikaler bör vara lika misstänksamma mot vetenskapsmän och experter som mot präster. Visst, vi har en kyrka som inrymmer kvinnoprästmotståndare och biskopar som ställer sig i vägen för HBT-kampen. Man skall dock komma ihåg att vi i Sverige även har en tilltro till experter (ofta sanktionerade av byråkratier) vars ”objektiva” kunskap tillåts råda istället för det demokratiska samtalet, vilket också är högst problematiskt.

    Exempel:
    – I Sverige har vi ett rättssystem som bygger på att ”upplysta” domare, utvalda av andra ”upplysta” experter gömmer sig bakom frasen ”hovrätten finner att X är skyldig”. Detta till skillnad från andra länder (som i ex. USA och Norge), där demokratiskt utsedda och nagelfarna domare tvingas stå för att ”jag dömer att X är skyldig”.
    – I Sverige ser vi att högst politiska beslut om exempelvis prioritetslistor inom vården fattas inom landstingsapparaten, bakom lykta dörrar, av dolda experter.

    Jag tror att denna debatt är viktig i just Sverige, eftersom vi har en lång tradition att sätta stor tillit till vetenskapsmän och experter – maktinstanser vars teorier visat sig vara katastrofalt felaktiga och grymma. (Eller vad sägs om vår tillit till eugenik? Tvångssteriliseringar? Att lägga folkhemmet till rätta genom socialingenjörsvetenskap?) Vad är det som säger att vi på något sätt har kommit förbi detta stadium?

    Så, givet allt detta tycker jag att det är dags för dagens kulturradikaler att ta in lite av den kritik mot blind vetenskapstro som har framkommit under de senaste femtio åren. Självklart skall detta inte leda till att anything goes och att kidsen i skolan skall lära sig om hur Gud skapade världen på sex dagar.. men jag är inte heller orolig för att en svensk skolminister kommer att införa en sådan läroplan.

    Jag tror helt enkelt att vi liberaler bör ha ett kritiskt förhållningssätt gentemot alla auktoriteter, vilka de än må vara. Vetenskapen skall inte vara något undantag. Inte minst om vi skall lära oss av vårt 1900-tal.

    Hoppas att jag gjorde min hållning något klarare. Och inte tvärtom. 🙂

    Mvh
    Kalle P

  28. jolt said

    Kan inte låta bli att posta en länk till det [url=http://www.crichton-official.com/speeches/speeches_quote04.html]här[/url] med tanke på ditt avslutande stycke i senaste kommentaren Kalle. Jag tyckte det var rätt interessant läsning. 🙂

  29. jolt said

    bah, hoppades att det gick att lägga in url:er i texten, tydligen gick det inte :/

  30. Kalle P said

    Visst,

    MIchael Crichton är en av de som tvivlar på att det finns vetenskapliga bevis på att människans aktivitet har skapat klimatförändringar. Jag har förstått att Neos chefredaktör Sofia Nerbrand tycker likadant. Crichton menar till och med att de senaste årens tal om climate change är resultatet av en stor konspiration.

    I en demokrati skall det finnas möjlighet att tycka som Crichton och Nerbrand, trots att en överväldigande majoritet av vetenskapsmän säger motsatsen.

    Att denna brist på konsensus existerar är i sig relativt ointressant. Frågan är däremot hur vi sållar ut vilka av alla påståenden som skall leda oss i samhälleligt beslutsfattande. Här föreslår jag att vi liberaler måste sluta hänga upp oss på den gamla synen på vetenskaplig kunskap, och låta oss styras av vår kärlek till demokrati och vår avsmak inför auktoriteter.

    Alltså – kan vi experimentera oss fram till nya lösningar på dessa dilemman, och frångå den traditionella kunskapssynen? Kan vi komma ifrån tanken på att endast vissa utvalda människor som hamnat högt upp i särskilda hierarkiska akademiska system kan slå fast Sanningar?

    Kan vi istället börja lita på att demokratin, bildandet av offentligheter, kan leda oss när vi försöker slå fast våra temporära sanningar? Kan vi börja se demokrati som någonting mer än ”val vart fjärde år”, och istället göra som John Dewey – att se demokrati som en metod för att skapa en ”kollektiv intelligens”? Läs mer här.

    Jag har en känsla av att även i en värld där en ”katedraliserad” vetenskap börjat ersättas med ett ”basar-aktigt” kunskapssökande (där även icke-vetenskapsmän tillåts vara med) skulle Crichton och Nerbrand vara i minoritet. Vi kan lita till att ”the wisdom of crowds” skulle sluta sig till att det blir alltmer tvivelaktigt att chansa på att klimatförändringarna inte existerar.

  31. Huuuh!!! Det blir alltmer klart för mig,när jag läser kommentarerna ovan att vänsterliberal är jag INTE och vill verkligen inte bli. Jag kanske har en gammaldags syn på kunskap och vetenskap, men jag tycker att Kalle P är ute på farligt tunn is när han ska börja trivialisera vetenskaplig kunskap, förklätt som lite ”frihetligt” ifrågasättande av alla auktoriteter, inklusive de auktoritära vetenskapsmännen. Den typen av kunskapsrelativistiskt postmodernistiskt flum är en återvändsgräns för varje systemkritisk vänster värd namnet, och kommer inte att leda till någonting bra i längden. Vänstern marginaliserar sig då frivilligt och lämnar över det rationella och vetenskapliga tänkandet till högern. Till glädje för högern givetvis, men till sorg för alla de som efterfrågar en rationellt tänkande vänster som tar avstånd från postmodernistiskt navelskåderi och kunskapsrelativistiskt flum a la det ”basar-aktiga” sökande Kalle P hyllar ovan.

    Jag ställer mig även frågande till Jimpans lista över vad som är vänsterliberalism:

    * Tolerans, solidaritet och pluralism
    * Globalt perspektiv
    * Kulturradikalism och maktkritik
    * Framsteget och hållbar utveckling
    * Pluralistisk ekonomi

    En sådan här allmän lista av lösa välmenande men ack så innehållslösa plattityder och allmänna småmysiga begrepp är analytiskt fullständigt värdelös och därmed helt ointressant. Vem ställer INTE upp på dessa självklarheter? Ingen med hjärtat till vänster, vad jag kan se. En så lös definition som inte retar upp någon kommer heller inte att beröra någon, och kan därför inte utgöra en seriös plattform. En slags ”Pastor-Jansson”-plattform av allmänna välmenande floskler. För att citera Hasse Alfredsson: ”Han är en sådan där modern präst, han har inga bestämda åsikter om nånting”.

  32. jimpan said

    Aha, den där listan är inte min definition på vad som är vänsterliberalism. Jag är nog inte själv vänsterliberal, så jag vill inte definiera termen. Hämtade listan från några som kallar sig vänsterliberala, däribland Kalle P. Tycker att han får besvara resten av din kritik.

  33. Mats33 said

    Ett förslag på inriktning: Vänsterliberalism innebär marknadsekonomi (med individen i fokus). Men en jämlikhetsorienterad marknadsekonomi med statliga trygghetssystem (t.ex. i form av basinkomst), med många kooperativ, laglig fildelning, global fördelning, public service, kollektivtrafik, gynnande av småskalighet-demokrati-decentralism-miljö-jämställdhet osv. Vidare tänker jag mig att vänsterliberaler endast stödjer fack som arbetar för outsiders. Vänsterliberaler bör vara radikaldemokrater, miljövänner och maktkritiker. Gärna också se positivt på veganrörelsen och förstås negativt på Bush och militärindustrin. Sist, men inte minst, så bör de ifrågasätta dagens sex- och drogpolitik (samt förbudspolitik överhuvudtaget). Men också ifrågasätta arbetsmoralismen och annat trångsynt. Som tidigare sagts så håller vänsterliberaler demokratin väldigt högt. Till skillnad från högerliberaler, vilka redan på förhand vet vad som är rätt och fel. De vet till exempel att skatt alltid är stöld, och att stöld alltid är fel, oavsett om skatten föregås av regelrätta val. Se även http://www.basinkomstliberalism.blogspot.com.

RSS feed for comments on this post · TrackBack URI

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: