Några tankar om frihet och trygghet

Utifrån två olika inslag i Sydnytt, SVT:s lokala nyhetsmagasin för sydsverige, vill jag fundera lite om relationen mellan frihet och trygghet. Det handlar om två inslag på temat hemlöshet. Jag har inte fördjupat mig i de fall som de berättar om utan vill använda dem som en ingång till en mer principiell diskussion. Min förhoppning är att utifrån dem ytterligare kunna fördjupa Jimmys ifrågasättande av vår traditionella syn på högern, vänstern och friheten. I Sverige har, inte minst genom de bilder av sig själva partierna spridit, frihet kommit att förknippas med höger (Moderaterna) och trygghet med vänster (Socialdemokraterna). Men är trygghet och frihet bipolära begrepp?

Det första nyhetsinslaget, från i höstas, handlade om en ny typ av hemlöshet här i Malmö. I stadsdelen Södra Innerstaden, det vill säga Möllevången med omnejd, har under sista tiden flera äldre personer blivit hemlösa. Den äldsta av dessa är över 80 år gammal. Inslaget fokuserade på en man i sjuttioårsåldern som bott vid Möllevången i flera decennier och nu blivit vräkt. Anledningen var att värden ansåg lägenheten dåligt städad. Som hemlös har han blivit hänvisad till natthärbärgen, välgörenhet och en kringvandrande tillvaro om dagarna. Värden medverkade inte i inslaget, däremot stadsdelsförvaltningens chef som förklarade utvecklingen med områdets ökade attraktivitet, vilken gör hyresvärdar benägna att göra sig av med mindre attraktiva hyresgäster för att istället kunna ta in unga välbärgade människor – mot en högre hyra. Att gamla människor utan missbruksproblem och utan någon historia av att inte kunna sköta sitt boende kastas ut på gatan är förstås något som kan uppröra vilken normopat som helst. Varje fall av hemlöshet borde vara oacceptabelt – och är det egentligen också enligt våra mänskliga rättigheter. Men de här fallen visar på att inte ens ”skötsamhet” och ”normalitet” garanterar ett värdigt liv. Om det nu verkligen var så att mannen i detta inslag inte längre kunde sköta sin städning borde han förstås ha fått hjälp med det. Men framför allt visar exemplet att hyresvärdar idag har alltför stor frihet att agera godtyckligt. Detta är ett klassiskt fall av att den enes frihet inkräktar på någon annans på ett katastrofalt sätt och därför borde regleras mycket hårdare. Det är också ett exempel på i hur hög grad vår frihet är beroende av materiella tillgångar. Hade den hemlöse mannen varit förmögen hade han inte hamnat i den beroendesituation han nu kom att inta.

För att vara hemlös och obemedlad är en ofrihet. Mannen beskrev hur jobbigt det är att inte ha någon egen ”bas” att utgå från om dagarna utan att vara ”utestängd” – eller om man så vill ”instängd” i en gatutillvaro. Samhället fallerar genom att inte kunna erbjuda honom och hans olyckskamrater den trygghet som också ger friheten att i någon mån kunna styra över sin tillvaro. Sett ur det perspektivet blir det borgerliga idealet att alla ska kunna äga sitt boende begripligt. Men utgår den inte från en verklighetsfrämmande syn på var medborgare som bofast, förmögen alternativt kredittrovärdig och ägandeinriktad?

Det andra nyhetsinslaget jag vill ta upp handlade om De Hemlösas Hus i Helsingborg. Framtiden för verksamheten, som bland annat går ut på att ge övernattningsmöjligheter åt hemlösa utan att ställa frågor, är i fara. De sociala myndigheterna har riktat kritik och stadens politiker ville, sades det, bara ge bidrag för ett halvår framåt och under vissa förutsättningar. Det finns uppgifter om att droger förekommit inne i huset (vilket strider mot dess stadgar). Man är också missnöjd med att besökare inte registreras, vilket hade varit till hjälp för de sociala myndigheterna i deras klientverksamhet.

Här ställs frågan om den individuella friheten på sin spets. Har den som saknar hem och tillgångar någon självbestämmanderätt när samhällets representanter ställer krav på registrering för rätten att få sova inomhus? Är det rätt och rimligt, givet att vår rätt att existera faktiskt inte är villkorad, att hemlösas trygghet kan undandras då vissa krav på uppförande inte efterlevs? Den som står utanför allt är utlämnad åt andras goda vilja – och därmed inte fri. Detta gäller i både borgerligt och socialdemokratiskt styrda kommuner – och under såväl borgerlig som socialdemokratisk regeringsmakt.

Vår individuella frihet inskränks på flera olika sätt: genom den makt de som äger tillgångar har över de som inte har några, genom inskolningen i produktionssystemen och genom uppfostrande åtgärder från samhällets sida. När är det befogat att samhället ställer krav på våra beteenden? Innebär det faktum att någon är hänvisad till det allmänna för sin existens också att personen i fråga inte längre har rätt att skydda sig från att bli kontrollerad och övervakad? Jag låter några meningar ut Majgull Axelssons söndagskrönika i dagens DN avsluta. Axelsson diskuterar fattigdomens signum och finner att den inte enbart, eller inte ens främst, är av materiell art. ”Den verkliga fattigdomens kännetecken är snarare förlusten av integritet. Och det är en förlust som lämnar dörren vidöppen för kränkning, inte minst den välviljans kränkning som kallas välgörenhet och socialhjälp”.

/Charlotte

Intressant?

Andra bloggar om: , , ,

Annonser

12 kommentarer »

  1. Marcus said

    Jag håller med i varje del, Charlotte. Men som patologisk abstraktionist 😉 måste jag undra hur vi då ska definiera begreppet trygghet i förhållande till begreppet frihet? Är det samma frihet från godtycklig maktutövning (definitionen Jimmy använder) i båda fallen?

  2. charlotte said

    Jag skulle inte vilja kalla dig patologisk, Marcus.(:)) Men skulle ändå vilja ifrågasätta behovet av att ständigt använda fastlagda definitioner, eller introducera dylika. (Vad gäller föreställningen om ”frihet från godtycklig maktutövning” var det väl inte Jimmys definition av trygghet förresten?) Vad jag ville göra var att demonstrera att frihet och trygghet är företeelser som ibland kan hänga ihop, gå in i varandra, inte att de alltid måste göra det eller att de ens måste stå i ett fastlagt förhållande till varandra. De är företeelser som inte är helt avgränsade gentemot varandra men inte heller smälter in i varandra.

  3. Marcus said

    Det är nog mest jag som skriver som en kratta… 🙂 Jag ska försöka göra lite klarare vad jag var ute efter (även om jag inte heller är helt övertygad om behovet att definiera allt):

    Jimmy (eller egentligen republikansimen) definierar frihet som avhängig att makt inte utövas godtyckligt. Du relaterar till Jimmys inlägg i början, och därför gjorde jag kopplingen, som tycks mig tillräckligt intressant för att föra upp till diskussion.

    Det fick mig nämligen att fundera över hur en definition av trygghet skulle kunna se ut: Vad förstår jag ordet ”trygghet” som?

    Det jag ville så att säga provocera fram, var att trygghet för mig nog ofta kan ses som just frånvaro av godtycklighet, närvaron åtminstone av känslan att ha något att lita på, en fast punkt, ett stadig ”golv” i tillvaron. I fallet hemlöshet är detta något oerhört konkret. För bortskämda medelklasslynglar som mig själv är det svårare att peka ut, men behovet av trygghet för kunna känna frihet är uppenbart.

    Det skulle kunna leda fram till frågor som: Förväxlar republikanismen frihet med trygghet, är de båda begreppen essentiellt samma sak, eller är de ”bara” varandras förutsättning?

    Det är frågor som ditt inlägg väckte hos mig…

  4. charlotte said

    Det är säkert inte du som ”skriver som en kratta” Marcus utan jag som läser ofokuserat. Min man brukar säga att jag har en cockerspaniels uthållighets- och koncentrationsnivå (nej, han är inte så sexistisk som det kan verka). Det är bra frågor du ställer, jag bollar med varm hand vidare dem till Jimmy, vår egen republikan (själv är jag helt enkelt inte tillräckligt inläst på republikanismen, den verkar sympatisk dock).
    Vad kan jag själv säga då? Vad gäller detta med trygghet som frånvaro av godtycklighet, ja absolut – ofta (oftast?) kan man se det så. I den meningen blir det också tydligt på vad sätt trygghet och frihet också kan vara motsatta begrepp i vissa lägen – sitter man i fängelse på livstid finns det en trygghet i det – man har ”golvet”, var dag går mer eller mindre att förutse, men inte fan är man fri. Men i den meningen tydliggörs också själva existensens grundläggande otrygghet. När som helst kan du drabbas av något oförutsett som inte kan regleras bort (det kan ju t o m hända livstidsfången förresten). Hm, kanske ska det klargöras att det trygghetsaspekt vi rör oss med här ”bara” berör det mest grundläggande? Materiell grundtrygghet. Avsaknad av totalt beroende av någon annan för denna…Hm, är vi något på spåren eller håller jag bara på att flippa ut?
    Återkommer eventuellt senare…

  5. charlotte said

    Ser förresten att vi har fått in ännu ett fruntimmer i gruppen!! Välkommen, Johanna!

  6. Marcus said

    Du var nog något på spåren redan när du fick idén till ditt inlägg, Charlotte. Det finns något slags ömsesidigt beroende mellan begreppen, men synonymer verkar de ändå inte vara… Jag har inte fått någon självklar bild av hur det hänger ihop, ditt exempel med livstidsfången är välfunnet för att punktera hypotesen att de eventuellt är ”samma” sak. Vi får helt enkelt be Jimmy lösa det här, en gång för alla… 😉

  7. jimpan said

    Väldigt intressant inlägg/diskussion om trygghet och frihet, jag har inte riktigt tänkt på det på det sättet.

    Hur smickrad jag än är att bli omtalad som tredje person, så vill jag understryka att jag knappast är någon slags expert på republikanism (eller dess frihetsbegrepp). Det skulle i så fall snarare vara vår vän Vänstra Stranden som är det…

    Jag tycker de tankar ni väcker, om sambandet mellan frihet och trygghet (men också att det vi ofta uppfattar som trygghet inte alls behöver vara ett fritt liv) är nånting på spåren. Men detta med existensens grundläggande otrygghet (som jag i egenskap av fuskbuddhist inte har några problem att instämma i) är kanske något annat än det vi diskuterar i termer av politisk frihet.

    Men frågan kvarstår: Är livstidsfångens situation, med dess fasta rutiner, verkligen ett exempel på trygghet? (Kan förresten rekommendera ”Nyckeln till frihet”, som går på teve ikväll och ställer just de här frågorna.) Vad säger det i så fall om relationen mellan trygghet och frihet?

  8. Anonymous said

    Kanske är det snarare en missuppfattning av begreppet ”godtycklighet”, som direkt motsats till ”förutsägbarhet”, som är problemet. Godtyckligheten går ju djupare än bara frånvaron av stadiga rutiner, den måste exempelvis se till på vilka grunder dessa rutiner är fastlagda. Ett förslag på ”lösning”, säg vad ni tycker:

    Rättvisa är frånvaron av historisk godtycklighet. Trygghet är frånvaron av framtida godtycklighet. Frihet bygger på både rättvisa och trygghet, och uppstår när frånvaron av historisk och framtida godtycklighet sammanfaller i nuet.

    Vackert, va?

  9. charlotte said

    Ja kanske som delförklaringar av begreppen, men mer måste väl ändå till, i synnerhet när det gäller frihetsbegreppet.
    Jimmy: såg Nyckeln till frihet (tacka vet jag Oz på tal om fängelseskildringar) och om något så bekräftade väl den filmen bilden av fängelsemiljön som en möjlig form av trygghet. En gammal fånge hängde sig ute i ”friheten” för att han var rädd jämnt och saknade mening. En annan gammal fånge ”bestämmer sig för friheten” som det så vackert heter i filmen men indirekt visas ändå att han bara kan göra detta med den vite hjältens hjälp; efter att ha fått pengar och ett garanterat, behagligt arbete i en paradismiljö. Den vite hjälten själv är förstås ingen trovärdig fånge överhuvudtaget utan en mytisk gestalt (och hur förljugen är inte den glorifierade bilden av den oskyldige vite övermänniskan och hans svarte sidekick – en människa som reduceras från att vara fängelsets fixare och huvudpersonens överman till att bli dennes anställde).
    Efter denna korta filmanalys…måste säga att jag nog inte tycker problematiken är så märkvärdig egentligen. Läste Jimmys bloggpost om frihet som autonomi igen och det slog mig att den form av trygghet jag talar om i min postning väl mycket väl kan rymmas i en föreställning om autonomi? Alltså, för att ha ett minimum av autonomi i ett materialistiskt, kapitalistiskt samhälle krävs ett minimum av materiell trygghet som verkligen ÄR en rättighet (vilket det faktiskt inte är idag, allt tal om ”välfärdsstat” till trots).

  10. jimpan said

    Charlotte:
    Nu var det visserligen ett bra tag sedan jag såg filmen, och visst kan jag tänka mig en sådan kritik av den, men det är intressant hur man kan uppleva filmer olika. Jag tyckte det var en väldigt bra film (även om det kanske inte är en tok-realistisk skildring av fängelsemiljön; har för övrigt inte sett OZ, som flera i min bekantskapskrets talat sig varma för), och upplevde inte alls Freeman som en underordnad gestalt. Kanske fick jag dig att förvänta dig andra saker än jag hade för avsikt att göra.

    Det du talar om ditt inlägg tycker jag absolut kan rymmas i en föreställning om autonomi!

  11. charlotte said

    Jimmy: visst, man upplever alltid filmer olika. Ja, det är hur fascinerande som helst. För mig visade den vilka skillnader som fortfarande kan finnas för svarta o vita stjärnor/rollfigurer. Även om Freeman var en av huvudpersonerna och t o m filmens berättare var det inte om sig själv han berättade. Konstellationen vit hjälte/svart sidekick är fortfarande stark. Några snygga bildlösningar var egentligen det enda jag gillade med filmen.
    Men detta är ett stickspår.

  12. Marcus said

    Jag utvecklar det där med rättvisa, trygghet och frihet här. I alla fall lite grand…

RSS feed for comments on this post · TrackBack URI

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: