jag satt precis och tittade på axess webbtv, där det pågick en intressant debatt. den handlade om författarpenningen – alltså ett garanterat arvode som olika författare får för att antingen skriva eller ja, inte skriva. den uppgår till hela 160 000 kr om året! och den tilldelas massor av författare som säljer som smör och redan tjänar bra med pengar! det håller inte.
på jasidan för bidraget fanns två gamla tunga kulturarbetare och tillika rödvinsvänstersnören, nämligen göran hägg och agneta pleijel. och på den nejsidan stod johanna nylander som är lufare och timbros erik zsiga.
jag upplevde det som en generationskrock faktiskt. varför är det alltid unga som är kritiska till statligt utpytsade pengar? gammal och vis heter det ju, eller hur? i det här fallet hade johanna och erik wisdom beyond their age!
agneta hittade på en sak, att dom här pengarna inte kommer från statskassan. det är naturligtvis inte sant. pengarna hämtas ur en fond som kommer från boklån. ok. så långt är jag med. men var kommer dom pengarna ifrån då? jo, från statliga biblioteksbidrag, och dom pengarna kommer i sin tur från mej – knegaren och den stora förloraren i dramat!
skämt åsido, idén är egentligen inte så dum. men stödet måste regleras tycker jag. göran hägg kammade in runt 800 000 spänn förra året. och så ska han ha en ”mjuk madrass att falla tillbaka på”! hårresande. författarpenningen, om jag ska stödja den, ska enbart gå till folk som arbetar hårt men som inte säljer så mycket, och då måste det självklart finnas ett krav på motprestation från den som tankar bidraget. man måste leverera alltså.
ett annat sätt att lösa problemet är att helt enkelt ta betalt för utlån! hårt arbetande författare som inte lyckas sälja nåt men som är flitigt utlånade på biblioteken ska få en slant för mödan men måste man verkligen knycka skattebetalarnas pengar? kan man inte istället ta betalt för utlånen. så är saken klar. säg att man betalar 5 kr för ett boklån, det kan det ju vara värt. jag skänker 5 spänn till tiggarjamaicanen på järntorget varje gång han ber om det och har min favoritförfattare skrivit en ny bok, skulle jag gladeligen betala honom/henne 5 riksdaler för att läsa den!
erik sa en bra grej, slopa bokmomsen så köper folk mer böcker och så kanske författare får lite mer pengar på fickan och inte behöver bidraget! förutsatt att självförsörjning är målet, och det tycker jag ju det är.
/aron
Andra bloggar om: författarpenningen, kulturpolitik, bibliotek, bibliotekslån
frihetligt forum 
Marcus said
Varför är självförsörjning målet? Du nämner det som en självklarhet, men det är långt ifrån självklart. Särskilt om man betänker att det enda sättet för en svensk författare att blir självförsörjande är att skriva dussindeckare för en internationell marknad, barnböcker eller möjligen att upphöra vara svensk och skriva på engelska. Mångfalden i svensk litteratur skulle vara omedelbart hotad om målet med kulturpolitiken vore att författare skulle bli självförsörjande.
Ditt förslag om att ta betalt för utlåning skulle dessutom förstärka en sådan tendens. De som lånas ut mest är nämligen exakt desamma som säljer bäst – i absoluta tal. Relativt utlåningsfrekvensen säljer faktiskt ”smala” författare generellt bättre än sådana som Håkan Nesser, Liza Marklund och Henning Mankell.
Däremot har du alldeles rätt i att stödsystemet av idag är alltför godtyckligt och – för den lyckliga skara som nås av gracerna – alltför tillåtande. Det skulle vara långt mer intressant om stödet gick till exempelvis marknadsföring och översättning av verk.
Till sist ska man inte underskatta hur man påverkas av smal kultur även om man inte konsumerar den själv. Det är därför det fortfarande är viktigt att kultur kan frodas utom räckhåll för marknadskrafterna. Att uppställa självförsörjning som ett mål tror jag är en direkt katastrof…
Karl said
Håller med dig om att författarpenningen är för godtycklig och ibland får rent absurda former. Som när de som faktiskt tjänar mycket pengar på sina böcker får stödet eller när personer som Reidar Jönsson (DN 12 nov. 2006)håvar in stålar vid poolkanten i LA fast han inte skrivit på tolv år.
Att målet med kulturpolitiken skall vara självförsörjade är en sanning med modifikation. Det har vi diskuterat tidigare. Vissa kulturformer skulle helt försvinna i den lilla marknaden Sverige om kulturstödet helt skulle tas bort. Målet kan självklart vara självförsörjande (vilket också ger en större konstnärlig frihet) men som realist får man nog inse att det inte är praktiskt möjligt.
I biblioteksfrågan har du fel tycker jag. Avgiftsfriheten är en viktig princip. Vi skall uppmuntra folk att läsa, inte tvärt om.
charlotte said
Jag blir lite trött och ledsen när jag läser det här. Aron, du får det att låta som att de pengar du lägger i skatt på bl a biblioteksverksamhet bara precis skulle vara pengar som tas av dig, och du vill inte att de pengarna ska gå till författarlöner ”på din bekostnad”. Men för dina skattepengar får du ju tillgång till att låna hem nästan obegränsat med litteratur, för att inte tala om musik, film som du kan hyra billigt och alla andra möjligheter som biblioteken ger. Att en liten ynka del går till författarpengar (författare vars verk du kanske läser alldeles gratis), är det upprörande på något sätt? Årssumman är för den författare som inte har annan inkomst, och som kanske har barn att försörja, löjligt liten. Man kan förstås diskutera motprestationer – ska lönen vara helt villkorslös? Men när man frågar sig det måste man förstås också fråga sig vad det innebär att vara ”hårt arbetande” som författare. Willy Kyrklund t ex är (var) väl ungefär hälften så snabb på att sätta ihop en roman som sina flesta kollegor. Arbetade han därför hälften så hårt? Hur ska timmarna framför en tom skärm värderas, ska betalning ske efter antal sparade ord i ett dokument eller hur ska man tänka på detta? Att det skulle vara friare för en författare att vara ”självförsörjande”, ett annat ord för ”beroende av köpare”, är ju också en illusion. Maximal trygghet lär i detta fall snarare ge maximal frihet – frihet att experimentera, föra litteraturen vidare, ta upp kontroversiella ämnen osv.
Det finns mycket mer man kan säga om detta ämne men ärligt talat, just nu är jag bara så trött på den våg av förakt mot ”rödvinskulturen” som sveper fram och de konstiga föreställningar som finns om hur mycket pengar kulturen ”stjäl” från oss andra.
karl said
Antar att delen om konstnärlig frihet i Charlottes kommentar var riktad mot mig eftersom eftersom Aron inte nämner det i sin text. Kände därför för att klargöra min ståndpunkt.
Jag är inte emot författarstöd som fenomen men jag anser att livstidslön utan krav på motprestation är absurt (vilket område man än befinner sig i) och också ett hån mot de människor som faktisk jobbar och sliter varje dag. Därmed inte sagt att många eller ens några utnyttjar systemet. Det räcker med att möjligheten finns. Självklart borde författarstödet vara tidsbestämt. Tiden man behöver för att skriva en bok kan lämpligen motiveras i ansökan.
Fördelen med att vara självförsörjande, som jag anser att målet borde vara för författare (även om jag inte tror att det är realistiskt möjligt i de flesta fall) är självklart att man inte är beroende av instituters och bidragsgivares godtyckligthet. Om den nya regeringen drastiskt sänker kulturanslagen kan en självförsörjande författare fortsätta skriva hur h*n vill medans den bidragsstödde kanske inte hinner skriva alls.
charlotte said
Det är ju nu inte så att man kan få författarlön utan att ha skrivit något. Det krävs ett antal alster (som oftast skrivits på obetald tid) att visa upp för att kunna komme ifråga. Lönen är till just för att ge trygghet – och frihet – under sin fortsatta verksamhet. Jag har förståelse för synpunkten att man skulle kunna tidsbegränsa, eller kanske omförhandla var 10:e år tex. Men använder man det första alternativet så finns det en risk att en författare avbryts i sitt arbete (och även för de s k ”vanliga knegarna”, vilka de nu är, så är tillsvidareanställning det eftersträvansvärda); använder man det andra hamnar man direkt i den situationen att författaren utlämnas till beslutsfattarnas godtycke vid varje omförhandlingstillfälle. Då skulle teoretiskt sett ”lydiga” författare kunna få fördelar gentemot mer kontroversiella.
I övrigt finns inget sådant som ”självförsörjande” – det skulle vara om man lever på en privatförmögenhet som ett arv t ex. Annars är man som sagt utlämnad till marknadens godtycke – och inte alls friare än den som lever på bidrag.
karl said
En tillsvidareanställd ”knegare” måste dyka upp på jobbet varje dag. Annars får han sparken. Applicera den synen som finns på författare på tex forskare så ser du hur absurt det blir. Att en forskare måste visa resultat på sin forskning och söka nya pengar med jämna mellanrum (genom planer och målbeskrivningar) för att få fortsatta anslag är alldeles självklart.
Det finns godtycke i alla processer där pengar fördelas. Jag skulle t.ex. vilja se en bloggare eller serietecknare få författarstöd (rätta mig gärna om det redan finns). Varför är just mallen ”bok” med ”pärmar” och ”sidor” regerande bland pengautdelare. Kanske behöver vi en större spridning bland skrivandet. Vad är det som säger att man har rätt att leva ett helt liv som författare bekostat av staten. Vi kanske skulle införa en ”alleboksrätt”. Låta alla medborgare få två år till att skriva var sin bok. Tänk var mycket nya vinklar som skulle komma fram.
Kort sagt. Författarbidragen, med de nämnder och urval som de innebär, medför problemet att det är det redan erkända som premieras.
Jag tror personligen att det mest fascinerande och nyskapande aldrig kommer hittas i insitutionerna. Det kommer skapas alldeles oberoende av författarestödet och marknaden, på internet eller någon annanstans som vi inte ens kan förställa oss än.
Det andra har jag lite svårt att argumentera mot eftersom jag inte riktigt greppar poängen. Klart det existerar självförsörjande även om den självförsörjda är ”utlämnad åt marknadens godtycke” som i alla andra fall där det handlar om privata initiativ.
Men nu har jag nog trasslat in mig lite. Jag är inte mot författarbidrag som sagt. Bara mot livstidslön utan någon vidare motprestation.
charlotte said
Tycker inte riktigt att en skönlitterär författare kan likställas med en forskare på det sättet. Men för all del kanske det skulle vara bra om vissa forskare som är inne i en fruktbar eller viktig verksamhet skulle ges möjlighet att oavbrutet fortsätta med detta utan att ständigt behöva lägga ner tid på bidragsansökningar.
I den där tanken om att alla skulle kunna få bidrag i 2 år för att skriva en roman tycker jag något av problemets kärna syns. Jag förstår att det nog inte var menat som ett seriöst förslag, men varifrån kommer idén om att författande är nåt kul o kreativt som alla borde få ägna sig åt och att det därför är orättvist att vissa får göra det ”på livstid”? Det finns en total respektlöshet mot författaryrket där nånstans. Och det handlar väl just om en vägran att se det som ett yrke.
Sen är det klart att det inte finns någon mening med att begränsa bidrag till att gälla just författare som publicerar sig i bokform. Serietecknare, ja jag skulle inte bli förvånad om det redan finns en o annan serietecknare som har konstnärslön. Satirtecknaren Lars Hillersberg fick ju det t ex. Frågan om vem som ska komma ifråga för författar resp konstnärslön innefattar förstås oundvikligen någon slags godtycklighet, men eftersom det handlar om yrkesverksamhet blir det frågan om en fördelning inom de yrkesverksamheter som finns etablerade inom kulturen. Men systemet rör sig hela tiden. Det är inte statiskt som jag tycker du vill göra gällande Karl. (Och det där med att det är ”rebellerna utanför institutionerna som gör riktig konst” (ursäkta min syrlighet) tycker jag mest är uttryck för ungdomlig romantik – nu blir du jättearg och det förstår jag men du har faktiskt ett alltför snävt synsätt där).
Vad jag menar med att ingen är självförsörjande är att ingen betalar lön till sig själv, är sin egen kund etc. Visst gäller detta all form av ”privat” verksamhet – liksom f ö all icke-privat. Något annat har jag inte heller menat.
Karl said
Jag tycker att när det handlar om att pengar, som vi faktiskt tjänat ihop tillsammans, skall delas ut så så måste man vara väldigt försiktig. Något annat vore respektlöst. Det handlar faktiskt om arbetskraft och tid som människor har lagt ner. Därför tycker jag livstidsbidrag utan insyn och kontroll är oansvarigt. Men vi tycker kanske olika där helt enkelt.
I frågan om jag respekterar författaryrket eller ej så måste jag nog göra dig besviken. Jag ser upp till många författare, oftare de som inte är ”självförsörjande” (eller valfritt uttryck, jag tror du förstår vad jag menar) än de som är det. Vad jag försöker säga är att ingenting står skrivet i sten och att kulturlivet alltså inte är statiskt. Bara för att man sätter ettiketten konstnär eller författare på en person så bli h*n inte automatiskt bra eller relevant. Bara för att texter brukar publiceras i bokform betyder inte det att de alltid måste göra det. Min poäng är att författarstöd är statiskt eftersom det handlar om just ”författare”, implicit ”folk som skriver skönlitterära texter i böcker på över 100 sidor som sedan ges ut av förlag och stoppas in i bibliotek”.
Jag tycker att konst (som är ett begrepp som är aningen svårt att definiera) görs på många ställen. Ett ställe är instutitionerna. Ett annat är internet. Ett tredje kan vara datorspelsföretagen. Ett fjärde…. osv. Vad som är bra eller dåligt får historien bestämma, eller kanske marknaden om man vill kalla den för det istället. 🙂
Du behöver förresten inte vara orolig Charlotte. Jag är inte arg.
Aron said
roligt att se diskussionen som uppstod =)
jag tycker du missar poängen lite charlotte. vad jag vänder mej mot är just den livstidsgaranterade lönen som vissa redan etablerade författare får, inget annat. att ta betalt för boklån är också inget jag ställer mej helt bakom, bara säger att jag inte skulle ha nåt emot att betala för bra böcker.
charlotte said
Jag tror att jag reagerar så starkt mot detta för att jag själv mest känner glädje för varje person som slipper undan ekorrhjulet och faktiskt får en livstids försörjning. Ofta handlar det om personer som under lång tid haft en väldigt osäker tillvaro. Jo, jag förstår era invändningar, men tycker de är lite ogina. Tycker nog att man istället skulle kunna inställa eller minska ner utbetalningen till de som har stora försäljningsinkomster t ex (om man nu inte redan gör det). Så blir det lite mindre orättvist liksom.
Karl: jag delar naturligtvis din uppfattning att det görs konst på många olika sätt och på olika arenor. Frågan om vad som är bra eller dåligt, vad som bör stödjas eller inte, är en sak. ATT konstutövning måste ha ekonomiskt stöd och historiskt sett alltid behövt stödjas ekonomiskt ekonomiskt är en annan. En marknad i vår mening har förstås inte funnits särskilt länge och de konstnärer som överlevt historiskt har i allmänhet erhållit stöd från män (då o då en kvinna) med makt och pengar. Eller direkt från hovet. Inte så olikt vår tids författar- och konstnärslöner.
Nå, jag för min del är glad att inte marknaden får regera ohämmat. Det hade gett ganska tunna (avgiftsbelagda) bibliotek med ett likriktat innehåll. Om detta tycks vi mer eller mindre överens.
Karl said
”Tycker nog att man istället skulle kunna inställa eller minska ner utbetalningen till de som har stora försäljningsinkomster t ex (om man nu inte redan gör det). Så blir det lite mindre orättvist liksom.”
Jag tycker ungefär som du med tillägget att folk som faktiskt inte producerar något inte skall få garanterad författarlön resten av livet. Du skriver ju själv att författare är ett yrke. Om man inte längre vill eller kan fortsätta med författandet så kan man faktiskt jobba med något annat.
Jag tycker inte att det handlar om ”oginhet” att statligt stöd skall kunna motiveras noga. Varje krona som delas ut skulle faktiskt kunnat hamna någon annanstans istället. T.ex. på ett sjukhus, som bistånd till tredje världen eller i en arbetslös trebarnsmammas socialbidrag. Med detta vill jag inte säga att vi skall lägga ner kulturpolitiken. Bara att den måste kunna motiveras och rättfärdigas i förhållande till andra pengatörstande delar av samhället. Därför tycker jag det är oansvarigt (för att inte säga dumt om man nu, som jag, vill ha kvar kulturstödet) att vara allt för lättvindig med pengarna. Det är allt.
”ATT konstutövning måste ha ekonomiskt stöd och historiskt sett alltid behövt stödjas ekonomiskt ekonomiskt är en annan. En marknad i vår mening har förstås inte funnits särskilt länge och de konstnärer som överlevt historiskt har i allmänhet erhållit stöd från män (då o då en kvinna) med makt och pengar. Eller direkt från hovet. Inte så olikt vår tids författar- och konstnärslöner.”
Vad du beskriver är väl just precis marknaden. Konstnärerna har (i de flesta fallen) skapat den konsten som männen med ”makt och pengar” velat ha. Att pengarna numera är lite bättre fördelade och ”vanligt folk” börjat ställa krav på kultur enligt sina egna preferenser kan väl inte vara helt uppåt väggarna dåligt?
”Nå, jag för min del är glad att inte marknaden får regera ohämmat. Det hade gett ganska tunna (avgiftsbelagda) bibliotek med ett likriktat innehåll. Om detta tycks vi mer eller mindre överens.”
Där är vi överens ja. 🙂
charlotte said
Hm, några slutord från mig i detta. För det första reagerar jag på att kulturpengar som vanligt ställs mot andra behov i samhället. Det är så tacksamt att göra det men det handlar om så himla lite pengar statsbudgetmässigt sett. Vem kräver att toppolitiker eller statliga chefer (det ”privata” näringslivet kan man tyvärr inte ge sig på hur som helst) avsätter en del av sina alltför feta löner, arvoden och avgångsvederlag till äldrevården – eller till kulturen! – om vi ska börja tala omfördelning. Men för att verkligen ge sig in i den här diskussionen seriöst måste man veta hur det ser ut – finns det verkligen en mängd författare som ”slutat med sitt yrke” och sitter o tär på finanserna? Kan du eller Aron säga att ni vet detta med säkerhet? Jag för min del tror inte att det funkar riktigt så. Att vara verksam som författare är för vissa ett yrke men det går samtidigt inte att kommendera fram en roman, pjäs etc. Även om en författare så skulle vara stum i fem år så innebär det inte nödvändigtvis att han/hon slutat skriva. Du kan ju förfasa dig över att han/hon kanske uppehåller försörjning under den tiden; jag tycker inte det är värt mödan att bråka om. Det är dessutom möjligt att människan verkligen våndats vid datorn i timmar varje dag utan vettigt resultat.
Sen tycker jag du använder ordet ”marknaden” på ett hm, så att säga nyskapande sätt. Det blir allt och inget. Visst, även de statsunderstödda författare i DDR som stod högt i kurs hos de styrande skapade för marknaden i din mening. Alla som blir publicerade skapar förstås för marknaden på sätt och vis. Man kan också uttrycka det som att de skapar för omgivningen, för den miljö de befinner sig i – och i viss mån förstås är ett med. De som överlever historiskt får hjälp av olika institutioner – skolan, svenska akademin, bibliotek, press etc – att föras vidare. Man kan ju kalla det också för en marknad om man vill. Men att göra det ser för mig ut som ett exempel på hur man utifrån en slags nyliberal(?) världsbild gör våld på världen och historien så att den ska passa in ens egen ideologi. 😉
Johanna Nylander said
Nu orkade jag inte läsa igenom alla kommentarerna, men som det ser ut idag så får varje författare 71 öre per utlånad bok. Öka upp det till en krona, och vi har ett självförsörjande lånesystem (och något som inte skulle kosta allt för mycket för låntagaren). Faktiskt inte en helt dum idé (även om jag nog som skattebetalare tycker att gratis bibliotekslån är en bra idé).
Tack för de fina orden förresten 🙂
charlotte said
Tvivlar på att vi skulle få ett självförsörjande lånesystem med en avgift på 1 spänn per lånad bok – personalkostnader, lokalhyra, bokvård och tusen andra kringkostnader….
Annars är jag mest förundrad över att både Aron & Johanna för fram tanken på avgiftsbelagda lån utan att egentligen stå bakom tanken. What’s it all about?
jimpan said
Att låta varje författare få 1 krona (istället för 71 öre) per utlånad bok tycker jag skulle är en god idé.
Tanken på avgiftsbelagda lån är ett experiment (uppfattar jag både Aron och Johanna), och det krävs mycket mer argumentation för den saken för att övertyga mig.
Johanna Nylander said
Eller låta dem få en krona och trettioåtta(eller 37öre, är inte riktigt hundra på vilket) öre som är den avgiften som biblioteken betalar till sveriges författarfond… (där hälften sedan går till författarlöner och bidrag)
charlotte said
…och då vill jag hänvisa till Marcus kommentar, överst i diskussionen.
jimpan said
Jag är helt med på Marcus argument om självförsörjningens vara eller icke-vara. Bl.a. därför kan jag inte helt utan vidare köpa idén om avgift för boklån. (Men de båda kommentarer som följt på din förra, Charlotte, säger ingenting om detta – utan föreslår enbart en höjning av författarnas ersättning för boklån. Är inte du för en sådan höjning, eller har jag missförstått dig?)
Själv är jag en sucker för medborgarlön, eller snarare ett system av basinkomst (utan krav på motprestation) och medborgarlön (med krav på motprestation, t.ex. samhällstjänst). Hur proportionerna mellan dessa båda bör utformas är en annan fråga.
charlotte said
Jag uppfattade Johannas senaste kommentar som att den handlar om att helt ersätta författarfonden med direkt bibliotekslåneersättning till författarna. Det är detta jag reagerar på – det kan bl a få till följd att viktiga författare som inte utlånas så ofta missgynnas alltför starkt i förhållande till redan populära o ofta utlånade författare.
Vad gäller medborgarlön så kan jag bara säga att där går våra hjärtan i takt. Men herregud, när en liten frihetsreform som friåret stöter på så hårt kalvinistiskt motstånd så… Tiden är väl inte inne än.:)
Aron said
what avgiftsbelagda lån är all about charlotte är precis vad jimmy påpekade. ett experiment. eller en bättre lösning kanske, det är ju inte beprövat. jag säger bara att jag gärna skulle betala för lån. då har jag gjort ett aktivt val av vilken kultur jag vill stödja och inte tvångsmässigt bidragit till något. sen tror jag precis som karl sa i nån kommentar att det är praktiskt omöjligt med kultur utan statligt stöd. i alla fall än så länge.
charlotte said
Ja, men jag fattar fortfarande inte – ett aktivt val gör du ju ändå var gång du lånar en bok när det utgår bidrag utifrån utlåningsfrekvens. Och hur kan du veta vilka författare du vill understödja om du inte har möjlighet att fritt välja utifrån ett stort utbud? Impulslånen, de där låneorgierna när man kommer hem med tolv böcker varibland det finns något riktigt spännande man inte redan kände till… Dem lär det bli slut med, i alla fall för en fattig människa som jag… Med din logik blir det till att låna säkra kort, sådant man redan vet att man gillar o vill undrstödja..
Ska du skapa ett helt ”självförsörjande” system på nåt sätt, där hela skiten från lokal till inköp av nya böcker (och vem ska bestämma vilka böcker som köps in?) betalas direkt av låntagare lär varje lån bli väldigt dyrt. Och det kommer att utarma de möjligheter du har nu att välja ur ett rikt utbud.
Om du tänker efter lite ser du att du stöder en hel massa saker ”tvångsmässigt” via skatten. Andra människors vård, vård du inte behöver, försörjning till människor som inte klarar sig ”själva”… Vad är det med just kulturen som är så provocerande? Handlar det om avundsjuka, eller om att detta är något som blivit så trivialt, så självklart att många människor inte längre förmår uppskatta ett starkt och statsundersött kulturliv? Det finns nog en väldig pedagogisk uppgift i att få människor att förstå att våra bibliotek är något alla betalar för och något vi måste värna om. Jag vet inte hur många böcker jag lånat hem som folk har kladdat i och gjort understrykningar i med pennor som inverkar menligt på pappret. Jag vet inte hur många cd-skivor jag lånat hem som varit omöjliga att spela eftersom folk verkar ha använt dem som kaffekoppsunderlägg. Utifrån detta kan jag ha en viss förståelse för de som vill införa en biblioteksavgift eftersom förståelsen för att böckerna har ett värde inte alltid tycks finnas hos dem som uppfattar allt som ”gratis” (vilket det ju egentligen inte är när det är skattefinansierat). Men nackdelarna överväger som jag ser det – tänk bara på konsekvenserna för en fattig flerbarnsfamilj när barnen kommer i bokslukaråldern t ex… Ett rejält bestraffningssystem för dem som gör åverkan och bättre kontroll av de saker som återlämnas tycker jag däremot vore bra, och så en upplysningskampanj kanske. Men detta handlar förstås om något annat än det frågan ursprungligen gällde…
jimpan said
Det tycks mig som att det egentligen är två frågor vi diskuterar här:
1) Författarpenningen, där jag definitivt tycker du har en poäng, Aron. Hårdare behovsprövning på dessa är en god idé.
2) Avgift eller inte avgift på bibliotekslån, där jag har svårt att se något annat än att lånen också i fortsättningen ska vara gratis.
Hur författare och andra kulturproducenter ska försörjas är en svår fråga att lösa, men avgifter på boklån ser inte jag som en väg framåt. Det har för många negativa bieffekter. Förespråkarna måste komma med mer argument.
charlotte said
Ja, det är två olika frågor, och någon form av justering av författarpenningen kan jag väl (i linje med vad jag skrivit i en tidigare kommentar) väl också tänka mig sålänge det görs med försiktighet och finess.
jimpan said
Kan vi alla enas om den saken? 😉
charlotte said
Gärna för mig! 🙂
jimpan said
Då tycker jag att Aron (som väl är den ende här, tillsammans med Johanna, som lägger fram förslaget om avgifter på boklån) att skriva en ny artikel, där han argumenterar för och motiverar varför man (eventuellt) ska införa avgifter på bibliotek.
Nackdelarna, som Charlotte, Marcus och även Karl påtalat, är så stora att det behövs mer argumentation än den som hittills framförts (att just Aron inte har något emot att betala, och att det är något som inte prövats ännu).
Aron said
men jag vet inte om jag vill skriva en sån artikel =) tänkte skriva nåt helt annat nästa gång. tycker inte vi får diskutera sönder ämnen totalt utan istället fokusera på olika områden. det blir bara ibördes tjat. bättre om vi postar många bra inlägg, så folk märker vår sprudlande kreativitet. låt gästerna diskutera istället kanske?
jimpan said
Det var bara ett förslag från min sida. Jag håller helt med dig, och tycker de få (2) inlägg som publicerats hittills följts av en väldigt bra debatt. Bättre än jag vågat vänta mig. Kul.
jimpan said
Centerpartistiska riksdagsledamoten Annie Johansson, Marcus Birro m.fl. debatterade författarlöner i SVT för ett tag sedan. Se här, t.ex.
Har själv inte sett hela inslaget.