Homosexuellas önskan om likabehandling har lett fram till stark enighet om könsneutral äktenskapslagstiftning. Men ponera att vi i Sverige faktiskt inte inför en s k könsneutral äktenskapslagstiftning. Låt oss för ett ögonblick göra tankeexperimentet att vi istället avskaffar äktenskapet och börjar om från början – vad händer då?

Äktenskapet är för de flesta människor både en religiös och en juridisk ritual. I Sverige är dessa båda förenade. Om vi följer logiken som numera anförs, nämligen att de som älskar varandra och vill leva med varandra också skall få gifta sig – oavsett kön, sexuell läggning, ras eller tro – så är det för mig lite svårt att förstå varför vi skall begränsa äktenskapet till två personer. Eller till personer ö h t. Pippi Långstrump levde med sin häst. Och människor jag känt har levt hela livet med sina syskon.

För mig personligen har äktenskapet och familjen en helig status, det är primärt en religiös institution och först därefter ett sätt för staten att reglera relationerna i en familj. Om vi därför delar på den religiösa delen och den juridiska delen så kan vi väl vara överens om att det religiösa äktenskapet också bör ligga under religiös dogmatik. Olika kyrkor och religioner bör alltså få viga de personer som man anser att man vill viga på religiös grund. Men denna akt har ingen juridisk giltighet. Det är enbart en fråga för dem som vill ingå äktenskap och deras kyrka eller samfund. Myndighetsålder bör vara det enda kravet.

Statens behov av att reglera familjens rättigheter torde idag vara minskande. Min uppfattning är att i en individualiserad värld kan man leva i kärlek med den man vill alldeles utan statens reglering. Istället måste varje part i det individuella ansvarets och valfrihetens namn ta på sig att i avtal reglera sin relation till sin partner eller sina partners. För mig är det märkligt att detta skall ligga på staten. För de älskande är det en fråga om vem som äger, vem som ärver och vem som skall betala skatt. Staten kan, av pragmatiska skäl, bestämma sig för att införa en slags ”genväg” genom att lagstifta om ett ”huvudavtal” som gäller om man är just två individer som av kärlek vill leva ihop och dela hushåll och uppfostra sina barn. Man kan kalla det avtalet registrerat partnerskap t ex och det kan undertecknas hos kommunens utsedda ombud. Bakgrunden är enbart att en överväldigande majoritet i samhället väljer att leva så, som en slags byråkratisk förenkling av de enskilda avtalen helt enkelt.

Men barnen då, säger någon. Ja, där är jag så konservativ så att jag konstaterar att varje barn har en mamma och en pappa och detta är en av de få sakerna i livet som kan bevisas. Varje mamma och pappa har försörjningsansvar och uppfostringsansvar för sitt barn. Om pappan är okänd tillkommer detta mamman själv. Staten bör då gå in och ta över den okändes ekonomiske ansvar för att sedan om möjligt avkräva denne person hela den ekonomiska skuld till staten som uppstår. Har staten infört provrörsbefruktning så får staten naturligtvis också själv ta ansvar för de barn som kommer till på det sättet. Några vuxna med föräldrarättigheter utöver de biologiska föräldrarna behövs inte.

Jag är medveten om att detta är ett tankeexperiment, men som ett sådant kan det ju vara spännande. Poängen är helt enkelt att ifrågasätta om alla relationer måste omgärdas av statliga regleringar. Kräver vuxna människor att staten måste reglera deras kärleksrelation? Varför?

De svagheter jag ser direkt är genusperspektivet. Systemet kommer att missgynna den svagare parten i av avtalssituation (oftast en kvinna). Jag kan också se problem med vad staten skall göra när biologiska föräldrar vägrar leva upp till det ansvar de tagit på sig genom att ”göra barn”. Barnen riskerar att komma i kläm. Tyvärr är detta ju redan fallet, men ändå.

Kanske är denna post ett tecken på allt för lång semester. Men, man ångrar alltid bara det man inte gör. Så håll till godo! /VS

Intressant?
Andra bloggar om: äktenskapet, äktenskap, partnerskap, homovigsel, Kristdemokraterna, Almedalen, RFSL, likabehandling, sexualitet, sexuell läggning, familjen, religion, frihet, staten, lagstiftning, konservatism, genus, biologi

Nobelpristagaren i ekonomi Amartya Sen har skrivit en debattbok, Identitet och våld, som kan erbjuda viss vägledning. Den kan ses som ett svar på Samuel Huntingtons tes om en kamp mellan civilisationer. Jag vill här inte föra diskussionen på en global nivå, som Huntington gör när han drar upp skiljelinjer mellan väst och den islamiska, den slavisk-ortodoxa, m fl civilisationer. Istället vill jag bidra till diskussionen om det mångkulturella samhället, på främst den territoriella statens (t ex Sverige) nivå. Framför allt vill jag slå ett slag för sekularismen.

Perspektiv på sekularisering

Under större delen av modern tid har det funnits en stark uppfattning bland intellektuella och stora delar av allmänheten att modernisering, dvs effektivisering och rationalisering, av ekonomi och teknologi minskar religionens inflytande över samhällsinstitutioner, såväl som över individers medvetande. Uppfattningen bygger på idén om ett starkt samband mellan ett samhälles ekonomisk-materiella förhållanden och dess kulturella uttryck, inkluderat religionen. Denna syn på sekularisering har under de senaste åren blivit allt mer ifrågasatt.

Meera Nanda, som skrivit boken Prophets Facing Backward om postmodern vänster och hindunationalistisk höger i Indien, jämför i en artikel som publicerats i Axess den religiösa högern i Indien respektive USA. Det är intressant hur religionen kan ha en så stark ställning i två av de mest sekulära staterna i världen. Nanda citerar Donald E Smiths definition, som säger att en stat är sekulär om den

garanterar individuell och kollektiv religionsfrihet, behandlar individen som medborgare oavsett religion, inte är konstitutionellt förbunden med en särskild religion eller söker vare sig befrämja religion eller ingripa i religiösa angelägenheter (”India as a Secular State”, i Secularism and Its Critics, red. Rajeev Bhargava, 1998, s 178).

För att förstå det märkliga förhållandet i USA och Indien, kan det hjälpa om man tillämpar Antonio Gramscis uppdelning av ett samhälles överbyggnad i staten och det civila samhället. I Gramscis teori om hegemoni står staten för de repressiva medlen i maktutövningen, medan det civila samhället sköter den ideologiska fostran av befolkningen. Inom båda finns det maktrelationer.

En sekulär stat kan givetvis inte ensidigt gynna ett enskilt religiöst samfund. Den kan inte ha en lagstiftning om äktenskap eller abort som baseras på religiösa föreställningar. Nanda visar med exemplen Indien och USA att det inte är nog att staten är sekulär. Makten över det civila samhället har minst lika stor betydelse som makten över statsapparaten. Man bör inte stirra sig blind på staten.

Vikten av att främja ett pluralistiskt civilsamhälle

Som Robert Putnam visar i sin studie av Italien, Den fungerade demokratin (1996), har ett rikt föreningsliv stor positiv betydelse för demokrati och utveckling. Ser man till stöd för och medlemskap i politiska partier, varaktighet hos lokala föreningar och deltagande i fria val så är det stora skillnader mellan norra och södra delen av landet. Det har sina historiska förklaringar. I syd har familjen satt gränser för den sociala räckviden och legat till grund för ett hierarkiskt beskyddarsystem. Så har det inte varit i norra delen av landet. Där har de sociala relationerna nått utanför familjens gränser, ut i en mer offentlig sfär. Det fattigare Syditalien har fortfarande svårt att komma ifatt det mer dynamiska Norditalien.

Grundtesen i Amartya Sens bok Identitet och våld, som även Tompa och Mr Brown tagit upp, är att varje människa är innehavare av multipla identiteter. Eller, som jag själv uttryckt det på min egen blogg,

En viss människa kan vara kvinna, journalist, muslim, vegan, förälder, svensk, socialdemokrat, yogautövare, homosexuell, etc. – och det är inte objektivt givet vilken av dessa identiteter, eller sociala roller, som äger prioritet vid ett slumpvist utvalt tillfälle.

Problemet med en kommunitär samhällsuppfattning, syftande till att värna om relativt homogena kulturella gemenskaper, såväl som med välmenande försök från en Blair eller en Sahlin att – med syfte att stävja främlingsfientlighet och extremism – bilda allianser med moderata muslimska företrädare (det exempel som ligger närmast till hands), är att de bortser från denna komplexa verklighet.

Den indiske kejsaren Akbar lagstiftade om religiös tolerans (”ingen bör ofredas på grund av sin religion, och alla ska tillåtas att konvertera till den religion som passar honom”) medan kättare brändes på bål i Europa. En konferens i Amman 2005, där 170 muslimska präster och experter från fyrtio länder deltog, slog fast att ingen muslim – ens en terrorist – kan kallas för avfälling, så länge han eller hon tror på Allah, följer trons pelare och inte förnekar någon nödvändig del av islam.

Islam har utrymme för såväl Usama bin Laden som kejsaren Akbar. På samma sätt är aldrig en muslim uteslutande muslim. Att reducera människor från Iran, Somalia eller Algeriet till den singulära identiteten av att vara muslim är inte bara att bortse från ett rikt kulturellt arv av persisk, östafrikansk eller arabisk tradition. Det är framför allt en inskränkning av individers möjlighet att välja sin identitet och sitt sätt att leva. Det nedvärderar civila initiativ från troende muslimer i frågor som i grunden är icke-religiösa. Måste en svensk medborgare som är muslim förlita sig på religiösa ledare för att kunna framföra sina åsikter till politiska makthavare?

Min uppfattning är att sekularism, snarare än att den kväver den kulturella mångfalden är en förutsättning för denna. Amartya Sen konstaterar i sitt förord till UNDP-rapporten 2004 (Kulturell frihet i en mångkulturell värld) att kulturell frihet är en förutsättning för lyckad mänsklig utveckling. Den kulturella mångfalden kan öka om man tillåter och uppmuntrar människor att leva som de vill (istället för att begränsas av traditioner). Att födas i en viss kultur har inget med kulturell frihet att göra. Människor måste ha rätt att vara kritiska till sin egen religion och kunna välja att avsäga sig den till förmån för en annan religion eller för att leva utan religion.

En politik för kulturell mångfald bygger på främjandet av ett rikt och pluralistiskt civilsamhälle. Detta gäller också om vi vill motverka segregation i Sverige. En god identitetspolitik ser och erkänner människors möjlighet att odla multipla – och konkurrerande – identiteter. Med bättre förutsättningar för idrottsföreningar, dansföreningar, filmföreningar, musikföreningar, ekonomiska kooperativ, etc., så behöver inte etniskt eller religiöst färgade sammanslutningar spela en så stark roll (och människor behöver inte identifiera sig själva på ett så uteslutande sätt). Detta gäller naturligtvis inte enbart i förorterna. Föreningslivet har ett ansvar att stävja främlingsfientlighet och extremism. Putnam visar i sin forskning hur viktigt det är med ett levande och gränsöverskridande civilsamhälle.

***

Det är viktigt att understryka att sekularism inte är ”ateism som ideologi”. Om man kan kalla uppfattningen ”att religion ska ha ett stort inflytande över samhället i stort genom lagstiftning eller tradition” för religionism, så står sekularismen som motpol till detta. Jag vill avsluta med ett citat ur Meera Nandas essä i Axess.

Att vara sekularist innebär inte att förkasta all känsla för en helighet som transcenderar denna världen, men väl att beröva det heliga rätten att utan vidare påstå att vissa aktivt verkande storheter existerar – själen, andlig ”energi”, återfödelse och underverk för att bara nämna några. Eller för att formulera det mer exakt: sekularism innebär rätten att kräva samma grad av belägg för religiösa utsagor om faktiska storheter eller processer i den faktiska världen som vi kräver för andra empiriska försanthållanden. Så länge en religions gud antas existera i den rumsliga och tidsliga värld som är tillgänglig med vanliga mänskliga sinnen, måste han/hon/ det utsättas för samma prövning som alla andra påståenden om empiriska fenomen (stolar, DNA, atomer).

/Jimmy

Intressant?

Andra bloggar om: Amartya Sen, Samuel Huntington, civilisationernas kamp, Clash of Civilisations, mångkultur, mångkulturalism, sekularisering, sekularism, staten, civila samhället, pluralism, Meera Nanda, Axess, Indien, USA, Antonio Gramsci, den kristna högern, hindutva, äktenskap, abort, Robert Putnam, Italien, Tony Blair, Mona Sahlin, främlingsfientlighet, extremism, tolerans, islam, Usama bin Laden, UNDP, kulturell frihet, kulturella rättigheter

För ett par veckor publicerade The Guardian-kolumnisten Jonathan Freedland en spännande text; en slags trendspaning över hur ”minding the gap” håller på att bli populärt (igen). Den vänsterliberale Freedland – som alltså inte kan beskyllas för att vara en klassbesatt marxist – menar att de ökande klyftorna mellan rika och fattiga håller på att segla upp på den politiska agendan. Det intressanta är att ”the c-word” (tihi) nu används även av högern, till och med i USA.

Detsamma märkte jag på ett seminarium på LSE, då företrädare för brittiska New Labour och ”tredje vägen” – Anthony Giddens, Ed Miliband mfl. – menade att de närmaste tio åren måste ägnas åt att rätta till det som New Labour misslyckats med: Att minska klyftan mellan rika och fattiga. Som Tony sade: ”In the future, leaving the rich alone won’t do!”. Annat var det för tio år sedan, då Blair vann makten, och meritokrati och möjlighet var ledord.

Freedland skriver i kontexten av de lokala valen i UK (i vilka traditionella, socialistiska vänsterpartier gick framåt) och det franska valet (som trots allt vanns av en högerman som lovade att skydda frassarna från nyliberalismen). Mest intressant är hans tankar kring USA:

You can pick your stat, ranging from the claim that just two men – Bill Gates and Warren Buffett – have as much money between them as 30% of the entire American people, to the findings by a federal reserve study that the top 10% of Americans now own 70% of the country’s wealth, while the top 5% own more than everyone else put together. [...] Economists say the last time such a yawning chasm separated rich and poor was in the Great Gatsby years, on the eve of the crash of 1929.

Alltså, avståndet mellan rika och fattiga börjar nu få proportioner som liknar de klyftor som tidigare – historiskt sett – lett till omvälvningar. Detta faktum har även noterats av högern, exempelvis Kalla Kriget-höken Zbigniew Brzezinski, som i en ny bok talar om ett ”globalt politiskt uppvaknade”, vilket får Freedman att konstatera:

The hard-headed Brzezinski sniffs revolution in the air.

Jag är inget fan av revolution, och har inte några problem med att folk blir rika. Jag brukar inta den den traditionella (vänster-)liberala hållningen att det ekonomiska systemet bör utformas så att det maximerar utfallet för de som har det sämst; Rawls maximin-regel. Lika utfall är inget självändamål; däremot är lika livsmöjligheter ett sådant. Vad folk gör med sina möjligheter är upp till dem själva.

Men – för att lyfta en gammal debatt – man kommer till en punkt då klyftorna blir så stora att det inte går att tala om lika livsmöjligheter för alla medborgare. Man kommer även till en punkt då koncentrationen av ägande inskränker den pluralism som demokratin förutsätter.

Efter att ha läst Freedlands text känns det som att det nu endast är en tidsfråga innan mittfårans liberaler börjar hävda att vi nått dessa punkter. Att vi på global nivå har passerat dem för länge sedan är knappast något att diskutera. Frågan är när mittfåreliberalerna börjar bekymra sig för klyftorna inom de Europeiska välfärdsekonomierna?

//Kalle P

Intressant?
Andra bloggar om: pluralism, ägarkoncentration, Jonathathan Freedland, vänsterliberalism, klass, London School of Economics, Anthony Giddens, Ed Miliband, Labour, New Labour, Tony Blair, Storbritannien, Frankrike, Nicholas Sarkozy, nyliberalism, USA, Zbigniew Brzezinski, John Rawls

Tolerans utövas hela tiden på maktens villkor, men i tron att tolerans är en form av moralisk förträfflighet. Vem får ”leva som man vill” som det ibland sägs i debatten om tolerans? Ingen förstås, om man vill vara en del av gemenskapen.

Tolerans blir maktens sätt att hantera det avvikande, det udda och det marginaliserade. Och den processen upprätthåller den befintliga maktordningen. Genom vår s k tolerans befäster vi det normala och det avvikande. Jag skulle vilja ha slut på allt prat om ”annorlundahet” och om att ”bejaka mångfald” eftersom det förutsätter att vi börjar med att identifiera det som skiljer oss åt. Låt oss se varandra som individer istället. Vad har vi gemensamt? Och vad behöver vi ha gemensamt för att lösa den uppgift vi har framför oss – vare sig den är social eller teknisk.

För mig är tolerans – precis som i ordets urpsrungliga betydelse – att tåla det man inte tycker om. Och det är en fråga mellan jämlikar. Att en myndighet skulle tolerera – alltså tåla något man inte tycker om – är en paradox. Myndigheten ägnar sig åt maktutövning på lagstiftningens grund. Myndigheten ”tycker” inte, och myndigheten ”tolererar” inte. Den tolkar lagen. I maktutövningen är lagen den enda riktningsgivaren. Forskning har också visat att när man släpper reglerna och går på den personliga känslan – t ex på en arbetsförmedling för invandrare – så ökar diskrimineringen. Tolerans i maktutövningen öppnar således för godtycke. Tolerans öppnar för en allmän välvilja som alltid utövas på maktens villkor.

Reservera således toleransbegreppet för relationen mellan människor (den horisontella toleransen) och upprätthåll lagstiftningens kraft i relationen mellan myndigheter och medborgare (den vertikala toleransen). Då kommer de verkliga konflikterna upp till ytan och kan bidra till samhällets förändring. Tolerans lägger en våt filt över konflikterna och bibehåller normalitetsdiskursen.

/VS

Intressant?
Andra bloggar om: mångfald, pluralism, maktutövning, godtycke, avvikande, gemenskap, medborgarskap, lagstiftning, lagstyre, myndigheter

Inledning: Sveriges Konservativa ”liberaler”

1984 gav den nyliberala tankesmedjan Timbro ut den svenska översättningen av Isaiah Berlins Four Essays on Liberty. Givet tillståndet inom den svenska liberalismen kan man undra om någon av de svenska ”liberalerna” verkligen läst boken. Svenska ”liberaler” låter gärna påskina att de går i Berlins (och andra klassiska liberalers) fotspår. Icke desto mindre verkar de för en praktisk politik som uttryckligen förkastas i exempelvis Four Essays. Detta är ett av flera exempel på att den anglo-amerikanska liberala tanketradition där Berlin (men även John Dewey och på senare tid Richard Rorty) varit inflytelserik aldrig nått den svenska liberala rörelsen. Trots sin påstådda internationalism föredrar de svenska liberalerna sina inhemska husgudar – Ahlmark, Chydenius, Tingsten.

Denna frikoppling från omvärlden har gjort att de svenska liberalerna har kunnat bli alltmer Konservativa och ändå lyckas behålla sin liberala etikett. I Sverige domineras det liberala partiet, den liberala ledarsidan och den liberala tankesmedjan av röster som i USA och Storbritannien knappast skulle kallas liberala. Will Hutton, brittisk ekonom och före detta redaktör för vänsterliberala The Observer, skriver: ”I USA är liberalism den trosuppfattning som förespråkar en genomtänkt och allmän infrastruktur för rättvisa, baserad på komplexa avvägningar mellan frihet, solidaritet och jämlikhet.” Herrarna på den svenska liberala täppan företräder snarare det ”individualistiska frimarknadstänkande” som Hutton placerar in under Konservatism. Detta illustreras av att de stora ”liberala” svenska tänkarna refererar nästan uteslutande till tankesmedjor och publikationer som utomlands kallas Konservativa.

Inte heller de nu marginaliserade ”socialliberalerna” och ”frisinnade” krafterna kan likställas med de anglo-amerikanska liberalerna. Den frisinnade är en universalist vars politik grundas på en judisk-kristen humanistisk tro. Den amerikanska liberalen är ofta en pluralist och kulturradikal. Detta gäller inte minst under senare år – dels eftersom så kallade ”kulturkrig” mot värdekonservativa blivit mer framträdande i både USA och EU, dels eftersom upplysningskritiska och ”postmoderna” tankar fått allt större acceptans inom den liberala idédebatten.

Återigen är Sverige och svenska liberaler undantagna från den process som fått utländska liberaler att komma ut som kulturradikaler och pluralister. Svenska liberaler är inte nämnvärt engagerade i något kulturkrig. Vidare är svenska liberaler alltjämt troende modernister, och därför skeptiska inför en problematisering av begrepp som vetenskap, framsteg och förnuft. Kulturradikalism och upplysningskritik finns istället representerad inom vissa (dock partilösa) delar av den svenska vänstern.

I bästa fall är de svenska Konservativa ”liberalernas” kidnappning av begreppet liberalism ett harmlöst fall av ignorans och inskränkthet – i värsta fall är den farlig. I en tid då människor med maktambitioner enkelt kan piska upp stämningar av ”fruktan, hat, dyrkan och orgiastisk triumf” är den liberala rösten oundgänglig. ”Liberalerna” inom den svenska borgerligheten har visat sig oförmögna att stå för en liberal position – nu måste frihetligt sinnade krafter inom vänstern börja formulera en sådan.

Som jag hävdat tidigare skulle liberala tankar även göra mycket gott för den svenska vänstern. En vänsterliberal rörelse skulle kunna bli en ”motvikt till en klasscentrerad vänster” (för vilken arbetaren är det enda offret, och kapitalet är den enda förövaren), ”en internationalistisk vänsterröst med en uttalat federalistisk EU-vision, och en radikal förespråkare för en ny social ekonomi”.

Men för att uppnå detta krävs det en ny liberal vokabulär, hämtad från den anglo-amerikanska liberala tradition som jag nämnt ovan. Denna vokabulär innehåller koncept som pluralism, liberal ironi och kulturradikalism. I det följande ska jag låta dessa illustreras i en omtolkning av de värden som svenska liberaler säger sig kämpa för – internationalism, frihet och demokrati, samt marknadsekonomi.

Internationalism från en liberal ironikers perspektiv

Berlins Fyra essäer om frihet avslutas med ett citat från Joseph Schumpeter: ”Att inse den relativa giltigheten hos ens egna övertygelser och ändå orubbligt stå för dem, är det som särskiljer en civiliserad människa från en barbar.” Berlin fortsätter: ”Att kräva mer än detta är kanske ett djupt och obotligt metafysiskt behov, men att låta det bestämma ens handlande i praktiken är ett symptom på en lika djup, och farligare, moralisk och politisk omognad.” Med detta menar Berlin att tron på slutgiltiga politiska lösningar – och driften att pådyvla dessa lösningar på andra – är farlig. Detta eftersom ”om någon verkligen tror att en sådan lösning är möjlig, så är knappast något pris för högt för att uppnå denna lösning”.

Lenin, Trotsky, Mao, och Pol Pot leddes av en sådan blind tro: ”Eftersom jag känner till den enda vägen till lösningar på samhällets problem… och eftersom du inte vet vad jag vet, skall du inte få friheten att välja själv hur problem skall lösas. Du må säga att en viss politik gör dig lyckligare, eller friare… men jag vet att du har fel. Jag vet vad du behöver, vad alla människor behöver, och om okunskap eller illvilja skapar motstånd, måste detta brytas och hundratusentals människor kanske måste dö för att miljoner människor skall bli lyckliga för all tid”. Samtidigt ser vi idag politiska ledare i väst som resonerar på samma sätt – se på de pågående korstågen i Mellanöstern, eller på de sätt med vilka den rika världen försöker bygga demokrati och utveckling i syd.

Berlin var värdepluralist – han trodde inte på allmängiltiga och slutgiltiga svar på frågor som rör moral, politik eller värderingar. Han trodde även att människors värderingar inte nödvändigtvis måste konvergera, och såg därför nödvändigheten i att skapa ett tolerant samhälle där olika värderingar och olika lösningar kan samexistera på ett fredligt vis. Denna upplysningskritiska ”modus vivendi”-liberalism kan kontrasteras mot den upplysningsbaserade liberalism som tror på en universell konvergens kring vissa värden och vissa statsbildningar – de värderingar och statsbildningar som vuxit fram i västerländska liberala demokratier.

Som redan nämnts är den svenska liberala traditionen fast grundad i upplysningstänkande och universalism. Att tala om ”den relativa giltigheten” av personliga övertygelser, och att påstå att fredlig samexistens är det enda vi liberaler kan sikta in oss på, är att underminera de svenska liberalernas tro – vare sig den grundas på Immanuel Kant eller Jesus. Därför var det liberalerna som ville sända svenska trupper till Irak – hundratusentals människor var tvungna att dö för det ideal som de tror ska göra miljoner människor lyckliga, någon gång i framtiden.

Den pluralism jag förespråkar får dock inte utmynna i likgiltighet eller uppgivenhet. Richard Rortys ”liberala ironiker” är därför en bra förebild för vänsterliberaler. Att vara ironiker är att, som Berlin förespråkade, inse att ens egna övertygelser inte är slutgiltiga och universella. Att vara liberal är att se ”grymhet som det värsta vi kan göra oss skyldiga till”. För den liberala ironikern är därför frågan ”håller du för sant det som vi håller för sant?” mindre intressant än frågan ”lider du?”. (För mer om Rorty och pragmatistisk liberalism, se denna text i senaste numret av Fronesis.) Den vänsterliberala agendan måste därför inbegripa ett aktivt främjande av både demokrati och ekonomisk utveckling runt om i världen. Denna internationalistiska kamp måste dock föras med andra medel än de som den svenska bombhögern och Timbro förespråkar.

Vid detta laget borde även de svenska liberalerna tvivla på Irak-modellen som ett sätt att främja demokrati. Istället framstår Ukraina som det exempel vi måste lära oss av. Protesterna på Självständighetens Torg i Kiev, november 2004, var resultatet av flera års demokratibistånd, riktat inte minst till civilsamhällesorganisationer. Det danska vänsterliberala partiet Radikale Venstre är ett bra exempel på hur man kan försöka sprida demokrati utan bomber: Förutom att nå enprocentsmålet för bistånd vill man även avsätta ytterligare 0,5 procent av BNP till riktat demokratibistånd.

Vidare vill Radikale Venstre stärka EU:s möjligheter att (som i Ukraina) driva demokratisk utveckling genom ”soft power” – inte minst i en tid av amerikansk unilateral ”hard power”. Få inom vänstern verkar ha lärt sig det som Javier Solana anser vara läxan från Irakkriget – att endast ett stärkt och enat EU kan skapa en värld baserad på ”effektiv multilateralism”. Notera exempelvis att en samordnad säkerhetspolitik skulle motverkat att ett fåtal europeiska statschefer, utan folkligt mandat, legitimerade USAs attack på Irak.

Främjandet av ekonomisk utveckling måste för en pluralistisk liberal bygga på erkännandet av olika utvecklingsvägar. Kreativa lösningar inom detta område kommer sannolikt inte i form av uppdateringar av Washingtonkonsensus, utan snarare från delar av den globala rättvise-rörelsen. Även här spelar EU en viktig roll. Enligt Slavoj Zizek måste vänstern fråga sig om den vill ”leva i en värld där det enda valet är mellan en amerikansk civilisation, och den framväxande kinesiska auktoritär-kapitalistiska civilisationen? Om svaret är nej så är Europa det enda alternativet. Den tredje världen kan inte skapa motstånd mot den amerikanska drömmens ideologi. I dagens värld är det bara Europa som kan göra det.”

Frihet och demokrati från en kulturradikals perspektiv

De liberaler som säger sig följa upplysningens ideal ser frihet som någonting som existerar i ett idealtillstånd, utanför samhället: ”Människan föds fri och överallt är hon i bojor”, som Rousseau skrev. John Dewey och de amerikanska pragmatisterna företrädde en annan syn på frihet. För dem existerade inte begreppet frihet utanför samhället. Frihet är en artificiell konstruktion, byggd av samhällsinstitutioner – i Naturtillståndet, om det nu fanns ett sådant, kan inget annat än ofrihet finnas. Frihet, för en vänsterliberal, handlar mindre om de tvång som staten utövar på ”den Naturligt fria individen”, och mer om individens livschanser inom ramen för givna samhällsinstitutioner.

Upplysningsliberaler definierar gärna frihet och rättvisa genom formella rättigheter. Samtidigt skapas våra friheter inte bara av lagar och regler, utan även av kulturella mönster – vanor, moraluppfattningar och fördomar. Dessa informella, socio-kulturella faktorer skapar högst påtagliga offer: Kvinnan med lägre lön än sin manliga kollega; killen med det utländska namnet som aldrig blir kallad till anställningsintervju; den våldtagna tjejen som misstänkliggörs i rätten.

Kulturradikaler har alltid hävdat att kulturella mönster – och därför även kulturella yttringar – är politiska. Detta gäller i synnerhet eftersom dessa mönster ofta materialiseras i samhällsapparaten: Berusningsvanor och fördomar om ”knarkare” materialiseras i en brist på behandlingsplatser för narkomaner; sexualmoral och fördomar om relationer som inte följer kärnfamiljsnormen materialiseras i familjepolitiken. Kring dessa och andra frågor rasar nu så kallade kulturkrig i exempelvis USA och Danmark. Kulturkriget rasar även inom EU, där kulturradikala liberaler ställer sig emot dem som vill göra unionen till en kristen klubb.

Samtidigt är kulturradikalismen en idé som växte fram under första hälften av 1900-talet. Då ville kulturradikalerna ersätta ”religionen, traditionen, naturen och familjen” med ”vetenskap, förnuft och rationalitet”. Under 1900-talets senare del har flera parallella utvecklingar inom samhällsvetenskaperna och kulturkritiken komplicerat detta projekt. Dels har vetenskapssociologer alltmer upplöst distinktionen mellan vetenskap och kulturell praktik, dels har en hel generation med poststrukturalister pekat på hur vetenskap, expertis och teknologier verkar som ett disciplinerande maktinstrument.

En av de viktigaste lärdomarna från 1900-talet är just att det finns en överhängande risk att vetenskapsmän, experter och ingenjörer ersätter gamla exkluderande och disciplinerande strukturer med nya exkluderande och disciplinerande strukturer: Medicinska experter har bestämt att födsel genom kejsarsnitt bör ha samma prioritet som skönhetsoperationer; ingenjörer designar produkter för en människonorm som inte har några rörelsehinder. Förment ”objektiva” experter har alltså fattat beslut som i högsta grad är politiska.

Att öppna upp detta expertsamhälle är ett liberalt projekt. I november 2003 (samtidigt som folkpartiet klubbade beslut om mer buggning och övervakning) samlades de brittiska Liberaldemokraterna för att diskutera demokratin. Ralf Dahrendorf varnade då för den smygande auktoritarism som breder ut sig då beslut som borde fattas av medborgare hamnar i händerna på experter. Vår generations kulturradikaler måste därför vara lika kritiska mot vetenskapsmän som mot präster.

Vad ska vi vänsterliberaler då hänga upp vår politik på, när vi inte kan lita på vare sig Gud eller vetenskapen? För John Dewey och de amerikanska pragmatisterna var svaret enkelt – demokratin. Men för dessa var inte demokrati en samling institutioner, utan ett offentligt samtal där så många som möjligt får vara med. Att främja deltagandet i demokratiska samtal – om kejsarsnitt, om byggnader osv. – och följa deras utfall är, i avsaknad av Gud och vetenskapen, allt vi kan göra.

Sett från detta perspektiv är yttrandefriheten till nytta för kollektivet (alltså inte bara individen), eftersom ju fler som deltar i det demokratiska samtalet, desto bättre blir dess utfall. Det demokratiska deltagandet är inte ett medel för att nå ett övergripande mål, definierat av någon Stor Tänkare som vet vad Folket vill ha – det demokratiska deltagandet är målet självt.

Demokratin förutsätter därför, för att kunna bära alla dessa samtal, en stark offentlig sfär. En sådan förutsätter ett friare och mer pluralistiskt medielandskap. Dessutom krävs ett gediget stöd till civilsamhälles- och kulturinstitutioner – företrädesvis i former som är mer frikopplade från arbetsmarknadens parter. En stark offentlig sfär innefattar även välfinansierade, oberoende universitet, som tar sin ”tredje uppgift” (deltagande i offentligt samtal) på allvar.

Nya styrformer för offentliga institutioner måste utformas, där externa intressenter får bättre insyn och mer att säga till om. Statlig drift är i sig ingen garant för upprätthållandet av en stark offentlighet. Dock måste vi – exempelvis inom vård, skola och omsorg – återupprätta allmänintresset som ideal. Delvis måste statusen för dessa yrken öka, men främst måste lärare och vårdanställda ges tillräckligt spelrum för att agera i allmänhetens tjänst. Dagens tilltagande disciplin, revision och centralstyrning underminerar den offentliga sfären. Istället måste vi nu börja experimentera med nya decentraliserade, allmänintresse-baserade organisationsformer.

Marknadsekonomin från en pluralists perspektiv

Som pluralist är det, som Joseph Heath och Andrew Potter skriver i The Rebel Sell, svårt att föredra ett centralplanerat ekonomiskt system framför en marknadsekonomi (ett ekonomiskt system där varor och tjänster produceras decentraliserat, av vem som vill, och där marknadsutbyte fungerar som koordineringsmekanism). Frågan är bara vad vi gör inom ramarna för detta system.

Svenska liberaler brukar tala om marknadsekonomin på samma sätt som Konservativa ekonomer beskriver den: Marknadsekonomin är framgångsrik eftersom den tillvaratar människans inneboende girighet, och därför är vinstintresset en nyckelfaktor i marknadsekonomin. Brittiske ekonomen John Kay föreslår att marknadens styrka istället kan förklaras genom att den ger rum för pluralism – att den uppmuntrar till en mångfald av flera olika sätt att lösa ett visst problem, eller möta ett visst behov. Girighet, vinstintresse och själviskhet är således inte någon nödvändig del av marknadsekonomin.

Marknadsekonomin måste således inte baseras på kortsiktigt vinstmaximerande företag – en sådan ekonomi kan lika gärna bestå av kooperativ, ideella föreningar eller stiftelser. De idag förhärskande aktiebolagen är bara en av flera olika former inom vilka produktion kan bedrivas. Att kortsiktigt vinstmaximerande företag nu dominerar ekonomin är dels ett utfall av historisk slump, dels ett utfall av att vissa idéer om ekonomi och samhälle vuxit sig starka under den moderna eran. Följaktligen är det inte omöjligt att omkonstruera marknadsekonomin.

Nyliberala ekonomer och marxister hävdar dock att så inte är fallet; dagens ekonomi har uppstått genom att historien följer vissa lagar. Nyliberaler menar att dagens företag är de som uppstått genom en evolutionär process, marxister menar att de är det nödvändiga utfallet av Kapitalismens järnlagar. Problemet är att det är just denna fatalism kring marknadsekonomins framtid – denna kanonisering av Marknadens och Kapitalismens essens – som stabiliserar status quo.

Om vi vill skapa en ekonomi med mindre lidande bör vi börja experimentera med de institutioner som finns inom ramen för marknadsekonomin. Vi måste lära oss av de praktiker – sociala företagare, civilsamhällesaktivister och anställda inom traditionella företag – som utvecklar nya ekonomiska former och inte bryr sig om att dessa inte passar in i den nyliberala eller marxistiska historiesynen.

Att experimentera med marknadsekonomin är ett liberalt projekt. Exempelvis var det de brittiska liberaldemokraterna som först föreslog att nya, icke-vinstutdelande företag ska ta över privatiserade offentliga tjänster. 1900-talets mest framstående experiment i ekonomin utarbetades av liberalen J.M. Keynes. Något som är mindre känt är att Keynes tankar även innefattade framväxten av räntefria företag. Detsamma gäller liberalen J.S. Mill, som (trots att han är mest känd för sina tankar om frihet) skissade på framväxten av en pluralistisk ekonomi, där vinstutdelande aktiebolag samexisterade med kooperativ. Det är nu dags att återigen – utan att låta essentialism och determinism hålla oss tillbaka – våga skissa på alternativa framtida marknadsekonomier.

Mot en vänsterliberal vokabulär

Detta var ett bidrag till en vänsterliberal vokabulär. Förhoppningsvis blir det fler sådana framöver – från D5, från VägValVänster och från alla andra som ännu inte kommit ut som vänsterliberaler.

//Karl Palmås

Intressant?
Andra bloggar om: Folkpartiet, Vägval Vänster, liberalism, Timbro, Isaiah Berlin, John Dewey, Richard Rorty, vänsterliberalism, konservatism, individualism, marknadsliberalism, socialliberalism, frisinne, vänstern, federalism, Radikale Venstre, EU, marknadsekonomi, vinstmaximering, kooperativ, nyliberalism, marxism, kapitalism, Keynes

Dokumentären The Great Global Warming Swindle visades på brittiska Channel 4 som en motvikt till Al Gores film. Där hävdas det att FN-organet Intergovernmental Panel on Climate Changes (IPCC) är politiserat, att Greenpeace rört sig bort från att vara en legitim miljöorganisation till att framför allt vilja motverka u-ländernas utveckling och att allt tal om klimatförändringar bara är politiskt korrekt.

The Great Global Warming Swindle är en uppenbar partsinlaga. Att det finns ett samband mellan koldioxidutsläpp och klimatförändringar är högst sannolikt, likaså att den globala uppvärmningen är antropogen, orsakad av människan. Jag är ingen naturvetare, men litar på uppgifterna från IPCC. När en person som Johan Norberg har förtroende för klimatpanelen kan inte jag avfärda dess rapport som ”miljökommunism”. Men det är inte det jag vill diskutera här.

1. Kan ”klimatalarmismen” vara så farlig som skeptikerna hävdar?

Låt oss för diskussionens skull bortse från att kritikerna av IPCC är en liten men högljudd minoritet. Likaså att det främst handlar om en strömning, sprungen ur konservativa rörelser i USA, som menar att förutsättningen för samhälleliga framsteg är människans herravälde över naturen. Ansvaret för konsekvenserna av denna exploatering är enligt dem obefintligt. Detta kan vi lämna åt sidan just nu.

Makthavare har åberopat hotet från en global terrorism för att göra inskränkningar i medborgarnas frihet och personliga integritet. På samma sätt kan givetvis hotet från den globala uppvärmningen användas i politiska syften. Det brukar sägas att miljöfrågorna är globala och nationsöverskridande. Jag håller med. Det brukar också hävdas att det kräver globala styrmedel, som Kyotoprotokollet, Contraction and Convergence eller en global koldioxidskatt. Jag instämmer också där.

Men finns det inte någon risk för att de globala organ som kan behövas för dessa åtgärder bidrar till att mer makt flyttas från den enskilde medborgaren till överstatliga organ utanför demokratiskt kontroll? Kapitalets globalisering ska mötas av demokratins globalisering, heter det. Jag skriver gärna under på den parollen. Men vad är det som säger att vi inte – snarare än en globalisering av demokratin – kommer att få en global centralisering av den politiska makten? Om risken är verklig: Hur löser vi detta dilemma?

2. Världsekonomins trilemma – eller fem tankar på en gång

Organisationer som Attac och Greenpeace utmålas ofta av meningsmotståndarna som protektionister och bakåtsträvare. Det sägs att de är västerländska medelklassradikaler som vill hålla kvar u-länderna i fattigdom. Deras motståndare pekar på att kapitalism och frihandel gjort världen bättre, och att utvecklingen inte minst kommit de fattigare länderna till del. Lösningen på världens problem är snabbare tillväxt, och alla förslag som kan hindra tilläxten måste därför stoppas. Det håller förstås inte miljörörelser och rättviserörelser med om.

Det finns fler röster. Hans Rosling, professor i internationell hälsa på Karolinska institutet och initiativtagare till Gapminder, brukar säga att man måste hålla fem tankar i huvudet på en gång när man pratar om världens utveckling.

1. att världen blir bättre,
2. att det sker till priset av klimatförändringar,
3. att miljarder fortfarande lever i absolut fattigdom
4. att flera hundra miljoner faktiskt fått det sämre,
5. att eftersom utvecklingen skett trots korkade politiska beslut är möjligheterna goda att faktiskt göra något åt problemen!

För en evidensbaserad politisk argumentation är dessa fem punkter oundgängliga. Hur kan vi då se till att påskynda utvecklingen mot en bättre värld?

Jag tror att det ligger en hel del i det som ekonomen Jan-Otto Andersson kallar ”världsekonomins trilemma”: att kombinera levnadsstandard, ekologisk hållbarhet och global rättvisa. Det är kanske trivialt. Men hur bromsas klimatförändringarna, utan att det går ut över världens fattiga? Eller omvänt: Hur bekämpas fattigdomen i världen, utan att det bidrar till klimatförändringarna? (Global uppvärmning är dessutom en potentiell orsak till ökad fattigdom och konflikt.)

/Jimmy

***

Intressant?
Andra bloggar om: En obekväm sanning, Al Gore, Nobels fredspris, Nobelpris, Oscars, Oscar, IPCC, Greenpeace, klimatalarmism, The great global warming swindle, Johan Norberg, miljökommunism, miljöskeptiker, klimatförnekare, Kyotoprotokollet, Contraction and Convergence, koldioxidskatt, globalisering, centralisering, Attac, Greenpeace, kapitalism, frihandel, tillväxt, fattigdom, miljörörelsen, Hans Rosling, Gapminder, Jan-Otto Andersson, världsekonomins trilemma, global rättvisa, hållbar utveckling, ekologisk hållbarhet

Nu har den amerikanska opinionen vänt, idag är en majoritet av amerikanerna emot kriget och debattens vågor kring vem som understödde kriget går höga, ssk inom demokraterna. Senatorn från Illinois Barack Obama röstade nej redan från början, senatorn från New York Hillary Rodham Clinton röstade ja. Vem står idag som moralisk segrare?

Personligen har jag mycket svårt att tycka att den amerikanska opinionens förändrade hållning är ett stöd för oss som var emot invasionen. Debatten i USA handlar egentligen enbart om ekonomi och egna förluster. På tisdag hålls i Chicago en protestmarsh mot kriget under rubriken ”Troops home now!”. De argument som anges är 1. Många döda, både irakier och amerikaner, 2. USA har betalat en halv billion dollar för kriget. Avslutningsvis uppmanas amerikanerna att kräva ”money for human needs, not war and corporate greed.”

Risken med det amerikanska krigsmotståndet är att det handlar mer om en återgång till amerikansk isolationism än verklig konstruktiv fredsvilja. Personligen kan jag inte se att USA kan ta hem sina trupper nu – det skulle lämna fältet fullständigt fritt för de irakiska politiska grupperingarna att genom ett regelrätt inbördeskrig förgöra varann tills bara en är kvar. Och denna kommer antagligen att införa närapå samma diktatur som vi just sett slutet på eller så kommer landet att splittras.

Med tanke på vad USA har ställt till med i Irak så måste man nu ta sitt ansvar fullt ut istället för att bara dra sig ur. För det första borde området vara en zon för FN-operationer istället för amerikansk närvaro, antalet utländska soldater måste kanske tiodubblas, en FN-ledd återuppbyggnadsprocess måste inledas med sikte särskilt på infrastruktur, sjukvård, skolor och demokratiska institutioner och allt detta måste ske under kontinuerliga förhandlingar med ledarskap för alla de huvudgrupper som nu kämpar om makten i Irak. Den nuvarande regeringen och regimen har ingen legitimitet och bör suspenderas.

Men inget av detta kommer förstås att hända. Och då är jag dessvärre lika destruktiv som alla andra. Jag har inga förslag. Men inget kommer att bli bättre bara av att USA lämnar Irak just nu. Det är en cynisk strategi som innebär att man lämnar Irak åt sitt öde och irakierna åt att döda varandra istället för amerikaner.

Läs mera på ChicagoActions.org.

/VS

Intressant?

Andra bloggar om: Irakkriget, USA, Irak, Mellanöstern, krigsmotstånd, fredsrörelsen, internationellt, Barack Obama, Hillary Clinton

Nere på torget i Hammarkullen finns ett Folkets Hus. När Chile Lindo har fest uppe på andra våningen går jag dit för att dansa salsa och träffa vänner. Men Folkets Hus används även på vardagarna. Då och då dyker det upp någon föreläsare från vårt grannsamhälle Göteborg. Föreläsaren forskar kanske på universitetet, eller är med i något kommunalt eller statligt projekt. Ofta berättar talaren hur viktigt det är att vi från Hammarkullen integreras i Samhället.

Vi som bor i Hammarkullen sneglar på varandra och undrar vem av oss som borde integreras. Viskande frågar min vän vart det där Samhället ligger, och hur länge man är tvungen att stanna där för att bli integrerad.

- Får man flytta tillbaka sedan?

Jag skrattar.

- Du skojar med mig, va?

- Inte bara, säger hon dystert.

Integration kommer ursprungligen från latinets integrare – något som inte är helt görs helt. De som inte är hela ska integreras och bli en del av det hela.

I Statens Offentliga Utredningar 2005:41 har Paulina de los Reyes och Masoud Kamali gett en suverän kritik av integrationstänkandet:

”Integrationspolitiken … vilar på antaganden om människors inneboende olikheter.” ”Integrationens skapande av skillnad” formar ”majoritetssamhälle” och utgår från ”ett ‘vi’ som ska integrera och ett ‘de’ som ska integreras.”

Integration kan ses som en bunt makttekniker som packats ihop i ett paket: en skapar skillnad genom likhet: vi är lika varandra och dom är lika varandra. Och därför blir vi och dom olika.

Integritet alstrar, enligt Reyes och Kamali, dessutom anonymitet genom kategorier som ”svenskar” och ”invandrare”. Låt oss meditera en stund över invandrarna. De flesta som bor i Hammarkullen har slutat vandra. Och även om föräldrarna kommer från Majorna eller Santiago är många födda här i Hammarkullen. Men gång efter gång jagas de ut på vandring. En välmenande besökare undrar om det fungerar bra:

- Alltså när majoriteten är invandrare och så.

- Majoriteten är svenskar här, svarar jag.

Den välmenande besökaren lyfter på ögonbrynen och tittar undrande på mig. Men han vill inte säga emot. Och jag är lite trött på att förklara så jag förklarar inte. Antagligen tror han att om man reser och hälsar på sina föräldrar i Chile för att fira jul så kan man inte vara svensk själv.

Jag är uppväxt i Hammarkullen och har svårt upptäcka invandrarna. Det är inte så att jag är immun mot kategorier. Andra kategorier som fundamentalisterna (frikyrkliga eller muslimska), veganerna, ickevåldarna, mopedterroristerna tränger sig på och invaderar mitt tänkande. Och med kategorierna gror fördomar. Men just invandrarna är svåra att upptäcka. Mina grannar är inte tillräckligt anonyma. Vi har ju dansat salsa och kurdisk dans tillsammans. Dessutom är de alldeles för olika varandra. Det går liksom inte att se dem som lika, som en grupp.

En särdelning som är svår att värja sig mot är när kulturarbetare kommer hit och ordnar mångkulturella fester. Det blir samma uppdelning som i integrationstänkandet. Personer pekas ut som lika varandra genom att dom är olika andra som är lika varandra. I det mångkulturella idealiseras olikheten. Genom musik, kläder och mat görs folk annorlunda, exotiska och spännande.

Kultur är att mötas, och när vi möts har vi metoder för att hantera våra olikheter. Vi lär oss därför gemensamma sätt att hälsa på varandra och umgås, att ta beslut och samarbeta. Det finns ingen som ingår i en kultur. Kultur är inte ett utbrytningssäkert fängelse. Vi är alla transkulturella. Det finns inget genuint, oberört. Alla deltar vi i flera kulturer med rötter utspridda över stora delar av världen.

Jag älskar att dansa salsa. Den salsa-stil jag lärt mig kallas ibland göteborgs-salsa. Den är inspirerad av salsa från bland annat London, Los Angeles och Havanna. Salsa betyder sås. Sås är en blandning. En sås som inte rörs ihop är inte speciellt god. Integration kan ses som en bunt makttekniker som packats ihop i ett paket: Den skapar skillnad genom likhet: vi är lika varandra och dom är lika varandra. Och därför blir vi och dom olika.

/Per Herngren

Intressant?

Andra bloggar om: integration, invandring, Hammarkullen, mångkultur, Per Herngren, Masoud Kamali, Paulina de los Reyes

Visst har man kunnat se undantag, och de blir nu allt fler, men ett tydligt mönster har ändå varit att ögon slutits inför allt som inte passar in i rådande svenska sexpolitiska paradigm medan man med symboliskt våld fått de få saker som inte tett sig alltför främmande att se ut som om de hör hemma däri. Så råkar det stycke ur boken DN:s nätupplaga återgav vara det enda där en sexsäljande kvinna uppger sig ha fått sexuella problem av sin verksamhet — och naturligtvis användes detta till synes för Östergren själv underminerande material tacksamt i debatten. Ett kort avsnitt där frågan om prostitution och klasstillhörighet berörs innehåller en hänvisning till en norsk sociolog som förfäktar åsikten att kvinnor i arbetarklassen av historiska sociokulturella skäl har ett mer instrumentellt förhållningssätt till sin kropp än medelklassidealet; också detta togs tacksamt emot – för visst låter en sådan utsaga föraktfull, särskilt om den bara står för sig själv utan att förankras i sitt sammanhang. Få om ens några av de andra teser som läggs fram av Östergren eller någon av de forskare och skribenter hon åberopar sig på har diskuterats på ett seriöst sätt.

Men om man letar uttryck för klassförakt i boken finns det ett helt annat, saftigt exempel på detta i en beskrivning av ett malmöprojekt med syfte att få bort prostituerade kvinnor från gatan. Här visar Östergren nämligen hur medarbetarna i projektet öppet beskrivit sin verksamhet som manipulativ, hur man ansträngt sig för att vinna kvinnornas förtroende och sedan ljugit för dem i syfte att få dem ändra livsstil. Önskvärt har varit att få kvinnorna acceptera en lägre livsstandard och ett svenssonliv – att ta bort deras orealistiska förväntningar på livet och göra dem nöjda med en niotillfem-tillvaro i linje med deras klassmässiga och kulturella bakgrund.

Det finns många dimensioner av sexköpsfrågan. Den handlar om sex, kön, makt, klass, ekonomi, exploatering, frihet, utsatthet, moral och utanförskap. Den är perifer, eftersom den direkt berör ganska få människor i Sverige (till skillnad från i Holland eller Tyskland där prostitution är en mycket vanligare företeelse), ändå är den så central – kanske för att den så tydligt visar på hur ett acceptabelt liv tänks se ut, samtidigt som den på ett oroande sätt påminner om att det finns en hel tillvaro utanför det som anses acceptabelt. Precis då vi trodde den svenska prostitutionsproblematiken var över – att vi hade lyckats med tricket att förbjuda det hela utan att bestraffa någon annan än det fula och stumma djuret torsken – dyker den upp igen i form av sexsäljande kvinnor som säger sig vilja få sin verksamhet avkriminaliserad.

I sexköpsfrågan visar sig den klassiska svenska socialpolitikens akilleshäl. Den består i bristen på pragmatism, tendensen att skapa absoluta lösningar som enskilda individer med ”anpassningsproblem” ibland stångar sig blodiga mot. Vi kan jämföra sexköpsförbudet med den svenska narkotikapolitiken – en jämförelse föga meningsfull för den enskilda sexsäljare som trivs med sin sysselsättning och inte anser att det hon gör kan jämställas med narkotikamissbruk, men illustrativ då den blottlägger en viss logik som gör sig gällande i båda fallen. Det är nolltoleransens och fiendebildens logik.

Visst har det hänt saker på narkotikaområdet. Vi talar öppnare om knarkpolitik än kanske någonsin och attityden till harm reduction-strategier såsom sprutbytesstationer och metadon/subutexbehandling har svängt vilket lett till konkreta åtgärder på vissa platser. Men motståndet finns kvar. Det anses fortfarande från vissa beslutsfattares och opinionsbildares håll vara oacceptabelt att ersätta en drog (heroin) med en annan (subutex), oavsett om detta hjälper den enskilda till ett drägligt liv – därför att all drogkonsumtion är av ondo i sig. Med samma logik anser vissa sprutbytesverksamhet vara av ondo oavsett om den räddar liv eller inte – för den underlättar ju fortsatt drogkonsumtion.

På motsvarande sätt undviker man att hantera frågan om sexsäljares rättigheter i samhället – sociala rättigheter; mänskliga rättigheter – genom att helt enkelt göra hela verksamheten oacceptabel. I båda fallen finns det en föreställning om att beröring, kontakt med det onda (sexköparen blir som det onda knarket), gör att vi glider ner i ett helvetesträsk. Sexköp, oavsett köparens önskningar, behov och attityd eller säljarens dito, leder till att dörren öppnas för människohandel och utnyttjande av värnlösa barn. I fallet narkotika finns föreställningen om haschpipan som leder till heroinsprutan och lössläppandet av (ungefär samma) starka kriminella krafter om vi släpper på nolltoleransen.

Men kan inte folk bara precis sluta knarka och sluta sälja sex då? Nej tydligen inte. Vi kanske inte ska till varje pris försöka få stopp på det utan också fråga oss var lidandet finns, vad det beror på, om den ”den acceptabla tillvaron” verkligen är så attraktiv alltid och om den räcker till för alla.

/Charlotte

Intressant?

Andra bloggar om: prostitution, Petra Östergren, feminism, sexköp, sexliberalism, sexradikalism, narkotikapolitik, knark, sexuella och reproduktiva rättigheter

man kan prata om prostitution på flera sätt förstås. dels om den faktiska verkligheten och hur den kan förbättras. dels om orsakerna till prostitution, själva fenomenet med sina sociokulturella och ekonomiska grunder. frivillighet osv osv. det blir ofta väldigt krångligt. för att ta det första sättet då. sexköpslagen väcker en rad givna frågor, tycker jag.

• vilken nytta har den rent praktiskt?
• förbättrar den miljön för sexsäljare?
• minskar den riskerna något?
• blir köparna färre av lagen?
• hur är det med det sociala stigmat?

den praktiska följden av lagen är att alla sälj/köp sker i det fördolda. underjord om man vill. där kan vad som helst hända, där finns ingen insyn och alltså ingen trygghet överhuvud taget. eftersom en överväldigande majoritet säljare är kvinnor och en stor majoritet köpare är män så finns här ett fysiskt övertag vilket också medför fysiska risker. för att inte tala om smittorisker, risken att inte få betalt enligt överenskommelse, att inte få betalt alls kanske. alla dessa risker kan elimineras ifall utbytena förs fram i ljuset och sker under lagliga förhållanden. under kontrollerade former med god insyn. det här är inga nyheter, det här vet folk. så varför inte göra det bästa av situationen? varför klamrar sej folk fast vid idén om ett idealt (som jag ser det orealistiskt) samhälle där ingen varken behöver sälja eller köpa sex? eller ännu intressantare; varför är det så fruktansvärt fel att göra sex till handelsvara? varför är man så fixerad vid kommodifieringen snarare än exploateringen, dom behöver inte alls alltid gå ihop. varför är det olagligt att betala för något som är okej att få gratis?

självklart handlar det om synen på sexualitet. personligen hyllar jag idén om den rationella, förnuftiga, ansvarsfulla och fria människan. en fri människa i ett fritt samhälle har rätt att handla och tänka fritt så länge hon inte utövar våld eller tvång mot andra. detta gäller också sexualiteten. självägandet är i mitt tycke absolut och gäller överallt, i alla sammanhang. man äger sej själv, sin kropp och sitt arbete. egentligen är det ganska enkelt. man har alltså rätt att sälja och köpa tjänster av sexuell natur så länge det sker under frivilliga förhållanden.

men kan det verkligen vara så enkelt? finns det kanske en farlig baksida av sexuell frihet? människor kan bli utnyttjade på en rå och kommersiell sexmarknad. å andra sidan finns det risker för missbruk och utnyttjande i alla mänskliga transaktioner. oavsett om utbytet är av det monetära slaget eller ej. det är väl så livet är, det finns risker överallt. att förbjuda vuxna individer från att ta chanser och risker är att förbjuda folk att leva sina liv.

det känns svårt att överblicka alla konsekvenser av eventuella lagliga sexköp, bra som dåliga. kanske finns det vissa områden där staten faktiskt har rätt att inskränka vår frihet?

”en av livets finaste njutningar är den sexuella passionens och erotikens glädje.
ett aktivt och varierat sexliv är en grundläggande förutsättning för lycka.
därför måste vi vara öppna för sexualitetens alla möjligheter.
vi borde förverkliga våra fantasier så länge dom inte är självdestruktiva eller
destruktiva för andra; och vi borde vara fria att uppleva hela skalan
av pansexuella njutningar.” Paul Kurtz

/aron

Intressant?
Andra bloggar om: prostitution, sexköp, sexköpslagen, feminism, jämställdhet, sexuella och reproduktiva rättigheter, exploatering, kommodifiering, moralism, sexradikalism, sexliberalism